Anneli Jakobsson (SD) oroas över att de ensamkommande flyktingbarnen röker. Om de gör det eller inte har jag inte en aning om. I alla tider har minderåriga fått tag på cigaretter. Problemet är rökningen – inte rökarnas etnicitet.
Jag går på högstadiet på Astrid Lindgrens skola och är en sprallig, osäker och – enligt en lärare – obstinat tonårspojke. Jag röker inte. Men många andra gör det. Dag efter dag. Efter varje lektion samlas en del av eleverna precis utanför skolgården, bara några meter från ingången, och tar bloss.
Skolledningen är förstås medvetna om att eleverna röker. Annars vore de ju blinda. Det pratas mycket om det: riskerna, varför vi inte ska röka och hur det påverkar. Skolan gör nog vad den kan, men än i dag röker förstås elever på högstadiet på Astrid Lindgrens skola. Det såg jag själv för bara några veckor sedan. Jag antar att bilden ser likadan ut på Vimarskolan och på alla högstadieskolor i Sverige.
Vissa tonåringar röker. That´s it.
"Negligerar inte problemet"
Självklart negligerar jag inte problemet. Rökning är skadligt. Men det bryr sig inte en fjortonåring om. Då kan det vara häftigt att ha kommit över ett paket cigaretter. Kanske att det går upp för hen varför skolan, läraren eller klasskamraten försökte få hen att sluta ta de där blossen när när hen blir 22 eller 30 eller 65. Just där och då symboliserar rökandet tuffhet och revolt. Jag är minderårig, men jag röker och jag skiter i vad du tycker om det.
Handlar om etnicitet
Häromdagen lämnade sverigedemokraten Anneli Jakobsson in en interpellation om vad socialnämndens ordförande Eva Berglund (S) tänker göra åt att ensamkommande flyktingbarn röker utanför Vimarhaga. Ingenting om vad Eva Berglund, eller Lis-Astrid Andersson (S), som är ordförande i barn- och utbildningsnämnden, tänker göra åt att elever som går på Vimarskolan eller AL-skolan röker.
Interpellationen är inte fel i sig. Felet är att den handlar om etnicitet och inte om rökningen i sig. Varför skulle de ensamkommande barnens rökande vara viktigare att göra en politisk fråga av än de tonårsbarn som Jakobsson betecknar som etniskt svenska?
Nya misstänkliggöranden
Svaret är förstås enkelt: Anneli Jakobsson tycker att det är invandrarna som är problemet. Sedan valet 2014 har hon skrivit sju interpellationer. Alla handlar, på något sätt, om invandring och flera om just ensamkommande barn. I en motion har SD-politikern också försökt att få bort ordet "barn" i benämningen ensamkommande flyktingbarn.
Interpellationen om rökning är Jakobssons sätt att formulera nya misstänkliggöranden mot de ensamkommande barnen. Är de här barnen verkligen under 18 år om de nu eventuellt kan få tag på cigaretter? Borde ensamkommande barn ha råd med cigaretter?
Men främst är det ytterligare ett sätt att formulera uppfattningen om att det finns en motsättning mellan vi och dem.