Ryska fans går till attack mot allt och alla, IS tar på sig fasansfulla dåd i Europa och Paris och allt känns bara hopplöst. Men så visar de svenska och irländska fansen att vi kan så mycket mer. Att det ryms mer än hat i vår värld.
Vi står och väntar på ett tåg på en tunnelbana i Paris, min resekamrat Sebastian och jag. Några öl i kroppen, ordentligt laddade för en mästerskapsmatch och förväntansfulla inför de där minuterna inne på Stade France.
Där vi är är det få svenskar, men desto fler irländare.
De är skämtsamt hårda på ett vänligt sätt. "Zlatan är slut", säger en av dem och Sebastian kontrar med att han gjorde 38 mål den gångna säsongen. De pratar mycket, sjunger högt och glatt, en av dem har pluggat i Umeå i början av 2000-talet och kan fortfarande säga några ord på svenska.
Alla (ja, jag vet att Celtic är från Skottland) hyllar Henrik Larsson.
Omöjligt att förstå
Vi går på vår vagn och är förutom två, tre andra de enda svenskarna. Några fransmän i kavaj försöker också ta sig framåt, men irländarna dominerar.
Ramsa efter ramsa byggs upp, vuxna kvinnor och män sätter sig ner på golvet i vagnen för att snabbt resa sig upp i "Stand up for the boys in green". En sång om att Henrik Larsson är irländare, fyras av. Det är snart en ovärderligt viktig match som står på spel, men något hat existerar inte.
I den där vagnen känns det omöjligt att förstå att fotboll kan skapa en hatisk och hotfull stämning mellan människor – beroende på vilken färg på tröjan någon har eller på vilket språk någon talar.
Inga bråk, inget tjafs
Vi når arenan och den helhärliga stämningen fortsätter. Inga kastade stolar, inga sönderslagna bord. Inget blod och inget förtvivlat gråt.
Sveriges och Irlands fans hyllas nu över hela Europa för sin uppvisning i hur det ska gå till i realiteten. Bortom de där aggressiva, testosteronstinna männens verklighet.
Vi ser Portugal-Island med fans från Wales, England, Irland, Nordirland, Portugal och säkerligen fler länder vid Eiffeltornet. Inga bråk, inget tjafs. Bara en glädjerik stämning mellan människor från en rad olika länder.
Titta, framför allt, ryssar: det är ju så här det ska se ut.
Glädje, hjärtlig hånfullhet, skämtsam jargong. Skratt och förståelse och tolerans.
En motvikt mot allt ert hat.
Låt EM fortsätta så här.
Simons kortisar
- Urusel insats av Sverige i premiären. Jag var dock lite lugnare än min stolsgranne, som enträget försökte få spelarna att "trampa". "MEEN, TRAMPA DÅ". Huruvida han trodde han var Erik Hamréns utsände på läktaren eller om han verkligen var det vet jag inte.
- Min resekamrat Sebastian och jag har delat rum och täcke i både Paris och Toulouse. Han beskriver mig som ett levande element.
- Paris ska vara kärlekens stad. Men jag fann inte kärleken.
- Tåget mellan Paris och Toulouse tog sex timmar. När jag insåg att det saknade wifi blev jag lika besviken som när jag var elva år och förstod att det inte blev något Nackas Minne 2005.
- Men med korta, snabba internetdelningar från mobilen lyckades jag skriva lite. Sedan lyckades jag äntligen påbörja en bok igen. Det var inte en dag för sent.
- De ryska fansen är på väg till Toulouse. Det känns väldigt härligt. Mer toleranta, förstående och öppna fans får man faktiskt leta efter.
- På ett tåg genom det franska landskapet saknade man kommunala handlingar en aning.
- Nu väntar Italien på fredag i den rosa staden. Om vi får sväva på små, rosa moln genom Toulousenatten står skrivet i stjärnorna.