Ibland vill man bara dricka sönder sitt hjärta. Oftast på grund av olycklig kärlek – men ibland till följd av en jävla fotbollsmatch.
Är någon någonstans i vårt avlånga land eller i Toulouse eller i Marrakech eller var som helst förvånad? Om svaret är ja, hur är det möjligt att vara det?
Det är ju så Italientypiskt det kan bli. Inte ett försök till anfall på 85 minuter utöver ett oräkneligt antal misslyckade vändningsbollar, som antingen hamnade i Isakssons famn eller hos bollkallarna bakom.
Totalt ofarliga nästan hela matchen. Med två anfallare som borde göra Alessandro Del Piero, Christian Vieri och Filippo Inzaghi generade. Eder och Pelle. Herrejisses.
Med ett försvagat mittfält innehållande exempelvis Giaccherini. Ni såg och läste rätt: Giaccherini. Och så ett ålderdomshem där bak. Barzagli, snälla. Du tappade käppen för ett par decennier sedan.
Äckligt mycket Italien
Men ingenting spelar någon roll. Italien är Italien och Italien gör som Italien gör. De brukar visserligen halta framåt i gruppspelet, på något mirakulöst sätt avgöra på tilläggstid i den avslutande gruppspelsomgången.
Men att göra just så här, mål i den 88:e efter att ha försökt spela 0-0 en hel jävla fotbollsmatch, det är så mycket Italien det kan bli. Mer Italien än parmaskinka, Da Vinci och lutande torn. Äckligt mycket Italien.
Chipsen smakar kyckling
Kvar satt det gula havet med tomma ögon, förlorad tro och en innerlig vilja att inte applådera Erik Hamrén. Ett hav som ville göra som Zlatan och bara försvinna in i omklädningsrummet eller något annat rum eller helst en annan dimension.
Själv ville jag bara brinna upp i natten och skylla allting på mitt fyllehuvud. I stället ligger jag i en hotellsäng och dricker ljummet vatten och äter chips som smakar kyckling. Jag överväger till och med att skaffa det gudsförgätna Tinder och bli vulgär och lyssna på Stiftelsen.
Så ont kan en förlorad fotbollsmatch faktiskt göra.