DV:s Simon Henriksson ger Varje våg tummen upp. Här ses skådespelarna Bengt Dahlberg, Angela Kovacs och Robert Jelinek. Foto: Simon Henriksson
En regissör som läste innantill, en mager publik. Om det var en bortkastad kväll? Nä. Det var en skam att inte fler var här.
En hel värld kan förändras på 160 år. Samtidigt kan en hel värld inte förändras alls på 160 år.
Det som hände då, händer nu. Det är bara nya människor med samma historier, nya vägar med samma mål.
Alla med en enda förhoppning och dröm. Ett nytt liv, en framtid värd namnet.
Robert Jelinek-regisserade Varje våg, som bygger på en del av Vilhelm Mobergs enorma klassiker Utvandrarna, lyckades fånga just det där fenomenet att en värld kan stå i det närmaste still i 160 år.
De tre skådespelarna Angela Kovács, Bengt Dahlberg och vikarierande Robert Jelinek, som egentligen är regissör men ersatte skadade Olof Bergström, gjorde en stark insats. Trots att Jelinek fick läsa en del innantil, tog det inte udden ur berättelsens kärna. Känslorna fanns där ändå, dialogerna var starka och skiftande.
Ena stunden var de tre på en båt mot det där landet i väster. På en båt mot Amerika, som de allra första som övergav det enda de visste något om: Sverige. I nästa stund satt de i en buss, genom ett land mot en destination de inte visste namnet på eller hade hört, och såg bara skog och skog och skog. Överallt var det skog.
Ingenting var som det de visste något om.
Varje våg tog oss igenom hela den resa som nästan en och en halv miljon svenskar gjorde från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet. Tvivlen, ångern och drömmen.
78 människor färdades på Briggen Charlotta. Det var bönder som sålt allt de ägde, som gett upp allt de visste något om, som lämnat det land deras förfäder bebott i generationer. Det är bara 150 år sedan. Ändå känns det som att allt färre inser varför en syrier, irakier eller afghan gör exakt samma sak i dag. En annan värld, en annan tid. Men ändå exakt samma. Utvandrarna var invandrare. Invandrarna är utvandrare.
"Fick sitt andrum"
Sverige har nästan ett år efter bilden på treåriga Alan klubbat en av EU:s hårdaste asyllagar. Familjer får inte återförenas, det är tillfälliga uppehållstillstånd som är regel och det är svårare att ta sig hit och få stanna.
Människor jublar, politiker pratar i termer om att det här var nödvändigt. Systemkollapsen var nära och Sverige behövde ett andrum.
Sverige fick sitt andrum. De människor som sitter fast i ett av de enorma flyktinglägrena i Jordanien, de som fortfarande är kvar i ett sönderbombat Aleppo eller de som ser sina barn bli bespottade på väg till en skola i Grekland fick det inte.
Bara för att vi täpper till gränsen, blir inte världen bättre. Bara för att vi stramar åt, upphör inte drömmarna.
"Är en skam"
Den två timmar långa omvälvande historien greppar tag i en. Väcker något i en. Samtidigt tror jag att de som behöver se, känna och uppleva den mest är de som inte är där.
Ett 40-tal personer såg Varje våg i Frödinge.
Att det inte var fler är en skam.
Pjäser likt denna behöver vi se oftare. Så ofta att vi verkligen börjar känna igen.