Saknaden gör sig ständigt påmind. En låt på radion, mötet med en jämngammal kamrat eller synen av en kille i keps, loggan från bruket där han jobbade, katter på Instagram – det är så mycket som hela tiden väcker längtan och saknaden.
– När olyckan hände var det bara svart, helt kaos i huvudet och jag undrade verkligen hur jag skulle överleva, säger Susanne. Tanken finns där, att han missar hela livet. Allt. Ibland kan jag bara inte förstå, det går inte in i mitt huvud att han är borta för alltid. Det händer fortfarande att jag kan se honom komma på grusgången, hur han går med sin karakteristiska stil när han är på väg in till oss.
Hon tittar upp och fortsätter:
– Nu har det börjat lindras lite. Lite, lite försiktigt. I takt med att dagarna går. Det känns inte riktigt lika tungt och smärtsamt hela tiden, som det gjort tidigare, säger hon och plockar fram sin Henkelåda, som hon kallar den.
Ljuset alltid tänt
Den står i hyllan bredvid ett bord där det alltid är ett ljus tänt. Det är det första hon gör på morgonen, tänder ljuset intill fotografiet på en leende Henke i keps. Och det sista hon gör när hon lägger sig är att säga god natt.
– Jag känner ofta att han är med mig. Det låter kanske konstigt för den som inte varit med om det. Men för mig gör det allt så mycket enklare att tänka på att han ständigt är vid min sida, säger Susanne och börjar plocka fram kepsen han hade på sig vid olyckstillfället, teckningar som målades när han var liten, påskkort han skrivit – och utskrifter av SMS-konversationer de haft. Kärleksfulla hälsningar från en son som tycker mycket om sin mamma eller roliga hälsningar som det går att le åt idag, när hon tänker tillbaka på stunden.
– Däremot har jag svårt att åka dit där det hände. Jag har svårt att åka till olycksplatsen. Då tycker jag bättre om att gå till graven för att sitta där och prata med honom. Jag har varit där varje dag jag varit hemma, jag vill gärna att ljuset alltid ska lysa.
Saknad av många
Det är många som sörjer Henke, det ser man inte minst på just olycksplatsen där vännerna fortfarande tänder ljus regelbundet intill fotografiet på Henke i IBK Svalas matchställ, som står inramat bredvid ett klubblad, han förbrukade några klubbor under en säsong, och en kexchoklad, som han gillade så mycket.
– Det värmer så mycket att flera av hans vänner fortfarande hör av sig med SMS där de skriver att de saknar honom och hur de också suttit vid graven och pratat med honom, säger Susanne.
Hedra sin lagkamrat
På fredag spelar IBK Svala hemmapremiär. Då kommer Henkes lagkamrater hedra honom. Hela laget var dessutom på hans begravning.
– Vi har tagit fram svarta uppvärmningströjor med Henkes nummer elva på och vi kommer att spela med sorgeband hela säsongen är det tänkt, säger tränaren Mathias Karlsson och fortsätter:
– Det känns viktigt att göra det här. Han saknas i laget, som vän och spelare. Han var duktig och det kunde hända vad som helst när han var inne.
Hur kändes det att spela första matchen?
– Det hölls en tyst minut i Mariannelund. Den minuten var jobbig, det är otroligt vad en minut är lång i en sådan situation. Vi känner en stor saknad, så det kommer bli känsligt på fredag med hemmapremiär utan Henke, säger Mathias Karlsson.
Pensionera nummer elva
Inför matchen kommer ordförande Simon Rydén att säga några ord och det kommer hållas en tyst minut, som en enklare ceremoni.
– Vi har också tanken att ”pensionera” nummer elva och rama in tröjan, säger Simon Rydén. Vi ska undersöka saken med kommunen, om vi får sätta upp den på väggen. Henke har varit en del av laget länge och alltid varit en kille som gjort stort avtryck, så vi vill att han finns med i tanken även fortsättningsvis. Han är saknad. Det kändes självklart att göra den här markeringen.
Rörd av engagemanget
Det gjorde Susanne djupt rörd att få höra om klubbens planer.
– Det är så fint gjort av dem. Jag blev både glad och alldeles varm i hjärtat. Tänk om han såg hur saknad han är av så många, säger hon.