Mediaprofilen: ”Vet inte hur många som lagt handen på min rumpa”

I sitt inlägg, som du kan läsa nedan, berättar Amanda Karlsson om flera otäcka händelser från sitt liv. Om det okända antal män som tagit henne på rumpan. Om mannen som följde efter henne med bil. Om mannen som följde efter henne på cykel. Om männen som slet i henne i en trappa på en nattklubb. Om mannen som blottade sig.

– Mitt inlägg är en liten liten del av den här sammanslagna bilden som man får av alla inlägg i kampanjen. Jag är inte unik på något sätt, men jag tycker att kampanjen är väldigt bra och att just kvantiteten berättelser om sexuella trakasserier och övegrepp ger en bild som får en väldigt stark kraft. Det är den som slår hårdast och som får oss att få upp ögonen för hur vanligt problemet är.

”Får aldrig normalisera”

Karlsson är inte förvånad över mängden berättelser.

– Inte alls. Däremot tror jag att många blir förvånade över hur många det är som drabbats i ens närhet och därmed blir det mer personligt. Det är ingen tidningsrubrik om en anonym person utan ens vänner som utsatts. Det hoppas jag skapar en vilja till förändring hos alla.

Vid varje krogbesök räknar Karlsson med att utsättas för någon form av övertramp.

– Det kan vara alltifrån en dask eller en smekning. Man blir snarare förvånad om man är på krogen och det inte är någon som gått över gränsen än om någon gör det. Det är ganska absurt. Vi får aldrig normalisera att killar tar sig friheter att göra vad de vill med kvinnors kroppar. Därför är den här kampanjen viktig. Det handlar om både små och stora saker och det är viktigt att inte förminska något av det.

Har du någon kvinnlig vän som inte blivit utsatt för någon form av sexuellt ofredande?

– Nej, det tror jag inte. Sedan handlar det om både små och stora grejer. Jag har själv aldrig varit med om ett övergrepp eller upplevt saker som gett mig ett trauma resten av livet, men jag har varit i situationer där jag tänkte att det här kan vara starten på ett övergrepp och det har varit väldigt otäckt. När man läser alla de här historierna hoppas jag att killar förstår hur skrämmande deras beteende kan vara.

”Räcker inte med en hashtag”

Karlsson har upplevt sexuella ofredanden ända sedan hon började gå på krogen.

– Det första jag var med om var händer på rumpan, men då förstod man inte vad som hände. Det var mer: ”Oj varför gjorde han så”? Nu skulle jag verkligen säga till, men när man är 16 och går på Metropol är det inte så lätt att förstå att det handlar om ett sexuellt ofredande och att det inte är okej. Sedan vill jag säga att sexuella trakasserier inte är något som har kommit nu, utan skillnaden är bara att vi pratar om det nu och att fler anmäler.

Hur ska man få ett stopp på problemet?

– Det gäller att killarna förstår allvaret. Så enkelt är det. Vi kan prata om det, men den som blir utsatt kan inget göra. De enda som kan få slut på det är de som utsätter kvinnor för det. Många killar ursäktar sig med att det är ett skämt, men det är tjejens upplevelse som spelar roll. Blir en tjej genuint rädd så är det inte roligt. Det är också viktigt att killar säger ifrån andra killar och jag tror att den här kampanjen kan få folk att tänka en extra gång. Samtidigt räcker det inte med en hashtag, utan det måste hända något nu, säger Karlsson och fortsätter:

– Sen är det viktigt att prata om det i skolan och med sina barn. Jag vet redan på lågstadiet att vi hade lekar där killarna skulle jaga oss tjejer. Någonstans börjar det redan där. Det är också viktigt att få tjejer att förstå att de inte ska acceptera det.

Vad tror du kampanjen kan betyda i framtiden?

– Den har blivit väldigt stort väldigt fort. Det här är ett sätt att prata om problemet och alla försök till förändringar är värt något.

Här är hela Amanda Karlssons inlägg:  

"Minns dig på Maxiparkeringen som frågade mig om vägen. Självklart stannade jag upp för att hjälpa dig. Märkte på en gång att du inte var intresserad av att höra min vägbeskrivning. 
"Bra val av byxor. Du har jävligt snygg röv. Snurra ett varv så jag får kolla igen". 
Jag går därifrån och utan att ha ögon i nacken känner jag var dina ögon tittar samtidigt som du busvisslar.

Minns dig som saktade ner farten, vevade ner rutan och ropade någonting när jag gick ensam på den mörka gångbanan. Du kanske satt i din bil och skrattade. Det gjorde inte jag. Jag blev rädd. Riktigt rädd.

Minns dig som följde efter mig på cykel. Du ökade farten när jag gjorde det, saktade ner när jag saktade ner. Jag frågade vad du höll på med. Du var tyst. Bara fortsatte följa efter. Mitt hjärta ville hoppa ut från bröstet.

Minns dig som ropade till dig min och mina kompisars uppmärksamhet i Barcelona för att i nästa sekund dra ner dina byxor. Vi gick till poliserna som stod en bit därifrån. De frågade om vi visste vart du tog vägen. Vi pekade. Sedan gick vi och trodde att poliserna skulle göra samma sak. De stod kvar. Deras småprat var uppenbarligen viktigare.

Minns killgänget som stod nedanför trappan på en nattklubb. Ni tittade på mig. Log. Jag log inte tillbaka. Sedan slet ni tag i mig. Mina kompisar skrek på er och slet mig tillbaka. Tänk om de inte varit där.

Händer jag fått på rumpan är för många för att ens komma ihåg. Men jag minns hur det känns. Varje gång.

Nej inte alla män. Men nästan alla kvinnor. #metoo"