En kan inte bara rulla runt och dö.
Det är namnet på Sandra Sjöbloms debutroman om det barn som dog i hennes armar för fem år sedan.
– Det är en mycket personlig och utlämnande bok, berättar hon.
För fem år sedan skulle Sandra Sjöblom föda en dotter. Men Vevis dog i hennes armar i badrummet i huset i Gullringen. En oförståelig och fruktansvärd händelse.
Nu har Sandra Sjöblom skrivit en bok om förlusten, livet efteråt och den påtagliga ångesten.
– Halva boken är gamla blogginlägg från 2013. Jag kopierade in det i boken, men det kändes väldigt dystert så då började skriva, det är alltid bra och terapeutiskt. Den andra halvan handlar om åren efter. Det är en sorts självhjälp, säger Sandra Sjöblom.
Debutromanen skrev hon på två veckor.
– Den är bara 80 sidor lång, men jag har alltid velat ge ut en bok och jag fick lite tips om hur jag kunde göra av Emil Haskett (som nyligen debuterade). Hade jag inte fått det hade den nog fortfarande legat hemma.
Har den varit svår att skriva?
– Svårt för att jag lämnar ut mig väldigt mycket. Samtidigt känner jag att det finns fler som jag och de som känner mig vet att jag är som jag är. De kommer inte bli förvånande över att jag mått så här.
"Kunde inte hämta kaffe"
Tiden efter förlusten av dottern var naturligtvis obeskrivligt svår.
– En är deprimerad, det är mörkt, det är en sorg. Nu är det mycket ångest, men jag har lärt mig att hantera det. Hon föddes i vecka 26 och hade överlevt om vi varit på sjukhuset. Jag blev hemskickad från sjukhuset och det har gjort att jag har väldigt mycket hälsoångest, jag litar inte på sjukvården och har inget förtroende för dem.
Sandra blev sjukskriven och hade ingen ork till någonting.
– Jag kunde inte hämta kaffe och kunde inte gå på toaletten utan att börja gråta.
Sandra blev gravid ganska tätt inpå och samma år föddes sonen Otis.
– Det blev så klart ett ljus. Det gjorde att jag tänkte på annat och det var tur att vi gjorde det. Nu hade jag inte vågat, då hade jag målat upp en skräckbild under vägen. Sjukvården har bett om ursäkt och under den andra graviditeten tog de alla säkerhetsåtgärder som gick. Jag var en riskgraviditet och blev sjukskriven under den. Det var mycket oro för vad som skulle hända, men Otis kom och livet har flutit på. Ibland kommer ångesten och den är hemsk.
Gråtit ofta
Under arbetet med boken har tårarna kommit ofta.
– Med den här boken har det blivit jättemycket. Jag har varit blödig och gråtit mycket. Innan är det som att jag har pratat om det som att det är någon annan, att det inte har varit jag. Nu har det blivit så nära igen och sjunkit in på ett annat sätt. Jag har fått mycket hjälp och både hanterar det och mår bättre. Förr kunde en gråta i flera dagar.
Den 4 januari var det fem år sedan Vevis föddes, men inte fick uppleva något av livet och världen.
– Det var en jävligt jobbig dag. Jag råkade vara på sjukhuset den dagen också. Det är sådana där små saker i vardagen, som att magen knyter sig varje gång en ambulans åker förbi.
Har det här stärkt er relation?
– Ja. Nu klarar vi allting, det har verkligen stärkt oss.
"Det coolaste som finns"
En kan inte bara rulla runt och dö trycks just nu i Lettland. Den första upplagan är på 100 exemplar.
– Jag vet inte hur folk kommer läsa den, det kommer bli väldigt nervös. Den handlar mycket om psykisk ohälsa och jag tycker att vi måste börja prata om det. Jag tycker inte att vi gör det, men alla känner ångest så det här är mitt bidrag. Därför kan den bli läst av alla, för alla känner ångest eller har någon med ångest i sin närhet. En måste förstå hur det är, för vissa säger att det inte är så farligt. Men det är som att säga till någon med kronisk smärta att sluta ha ont.
Sandra säljer boken på egen hand.
– De 100 som trycks kanske försvinner direkt. Det verkar bli större än jag tänkt.
Är du nervös för reaktionerna?
– Jag är jättenervös för hur folk ska kommentera. Jag tror inte någon kommer säga att den var dålig, det vore elakt. Jag är inte rädd för kritik, dock kanske lite nervös för att personer ska tycka synd om mig. Det vill jag inte. Det finns ju en miljon självhjälpsböcker om ångest, men en bok om just det här har jag inte läst.
Hur kommer det kännas att hålla sin egen bok i handen?
– Häftigt! Att ha ett eget ISBN-nummer, det är det coolaste som finns. Det kan också vara kul att använda i undervisningen, genom att visa att jag kan skriva en bok, då kan du också göra det. Kanske kan det få någon att läsa en bok också. Det är mycket svart humor i boken, den är mörk men också rolig.
Hoppas du att den här boken blir som ett avslut på din bearbetningsprocess?
– Jag hoppas det. Det är fem år sedan nu, sorgearbetet borde ha gått från att vara ledsen till att sakna den här personen.
Kan bli fler
Även om den här romanen är hennes första är det inte säkert att det blir den sista.
– Jag har fyra böcker till på datorn, men de handlar inte om mig. De är skönlitterära. En av dem är helt klar, den har varit klar i fem års tid. Nu när jag har tagit ett steg så kanske jag kan ta ett till.