Cancern tog Sandras liv – nu berättar Kim om sorgen efter sin syster

Fyra veckor har passerat sedan den där fredagen då Sandra Wickström tog sina sista andetag. Hon gjorde det i en kropp som var slutkörd efter en inre och yttre kamp mot den avskydda sjukdomen cancer som pågått under hela hennes vuxna liv. Samtidigt förlorade en man sin fru, en dotter sin mor, en bror sin syster och två föräldrar sitt barn.

Butiksägaren och Vimmerbyprofilen Kim Wickström står i sin klädaffär och pratar med kunder. Utåt sett går det inte att se att han alldeles nyligen förlorat sin syster – men i det inre blöder han. 

– Jag har inte förstått det än. Jag tror att hon är hemma hos mamma och pappa. Häromdagen försökte jag fråga henne en allmän sak, men när hon inte svarade gick jag in för att se om hon låg i sängen. Sedan slog det mig att hon är död, ja. Det är en sjuk känsla, det är som att det sitter en tagg i bröstet, säger han när vi slår oss ned tillsammans.

 Blev svullen i ansiktet

Vi backar bandet till 2005. Sandra Wickström har ett drygt år tidigare tagit studenten. Hela livet ligger framför henne – det är nu det börjar på allvar. Det 19-åringen inte vet är att livet inte kommer bli som hon tänkt sig. 

Sandra märkte att hon blev mer och mer svullen i ansiktet. Det beror på p-piller, förklarade läkarna. 

– Eller att hon åt för mycket. Till slut gjorde de tester när hon fått njursten och då visade det sig att hon hade fått cancer. Men de hade bra kontroll, allt skulle lösa sig. Även om det var jobbigt gick behandlingen bra och det såg bättre och bättre ut. 

Sandra hade drabbats av en hormoncancer som kommer från binjurarna. Kroppen förändras, den drabbade blir svullen i ansiktet och kan få skägg.

– Mentalt är det ju rent hemskt. Det är inte så kul för en tjej att få potatiskropp och att till och med kunna få skägg. 

Men åren gick och Sandra började närma sig de där fem åren sedan cancern överrumplade henne. Snart kanske hon kunde bli friskförklarad.

– Allt var bra. Hon träffade Jimmi och var i stort sett friskförklarad. Det var fantastiskt, det kändes så bra. 

Sandra blev med barn och hon och hennes älskade Jimmi skulle bli föräldrar. Då märkte hon hur svullnaden i ansiktet återvände. 

– Hon kände att det inte var rätt, men läkarna sa att det berodde på att hon var gravid. Sandra stod på sig och sa att något var fel och till slut gjordes en röntgen. Då visade det sig att skiten var tillbaka. De var också tvungna att ta ut Elly för tidigt. 

 Ett besked ingen vill få

Elly klarade sig, men för Sandra blev förstås ett cancerbesked för andra gången knäckande. Precis när livet hade vänt, när deras barn skulle komma till världen. Då slogs benen undan igen. 

– Hon har behövt leva med det här i tolv år. Under de sista fem åren har hon haft det från och till. Det har försvunnit, kommit tillbaka, de har hittat cancer i henne, behandlingen har gått bra och när det har börjat se bättre ut har det kommit tillbaka igen. 

Förra året upptäcktes cancern igen efter en tid utan behandling. 

– Då såg det inte så farligt ut och läkarna sa att någon större behandling inte behövdes, det skulle nog försvinna. 

Men i februari 2017 kom ett besked ingen vill få. 

– Det hade inte svarat något alls på behandlingen. De körde cellgifter, det starkaste de hade, men inget hjälpte. Då sa de till henne att hon nog inte skulle planera sin framtid så mycket. Det var det värsta beskedet jag har fått, pappa bara grät när han ringde och berättade det. Från och med det har det varit som ett stort tomrum, det har inte funnits något annat än cancer den här våren, tankarna har hela tiden varit på annat håll. Allt hon har gått igenom fick hon gå igenom igen och det har varit skit. Mentalt blev det så jobbigt för henne och för varje behandling blev hennes kropp svagare och tunnare.

Läkarna ingöt hopp in i det sista.

– De har försökt med olika tekniker, med olika bromsmediciner, men ingenting bet. De konstaterade att inget skulle gå, men ändå hade de tänkt prova en ny teknik samma dag som hon dog. Vi kom aldrig dit.

 "Vi har också varit cancer"

Hela Sandras familj – bestående av mannen Jimmi, brorsan Kim, föräldrarna Carina och Kenneth och dottern Elly – har haft ett helvete. 

– Vi har också varit cancer, vi har blivit familjen cancer och isolerat oss mer och mer. För varje dag krympte världen, framför allt de sista fem åren. Hur mycket det har påverkat är omöjligt att säga, men det har påverkat enormt. Man har frågat sig om man kan tillåta sig att vara glad, om man alltid ska vara ledsen, om man gör tillräckligt. Det har varit frustrerande, att man inte kan göra något. Inget mer än se sin syster bli sämre. Vi har varit väldigt nära varandra hela våren, men det har varit jobbigt för Sandra har varit så rädd. Hon har försökt att koppla bort det, men vi såg att hon blev sämre och sämre. Men jag vet att läkarna och mina föräldrar har gjort allt de kan. 

Du uppfattas nog väldigt ofta som en väldigt glad och intensiv person. Har det varit som något slags försvar för dig också?

– Kanske till viss del. Jobbet har varit en fantastisk grej för mig, att få träffa andra människor, att få vara glad. Utan fotbollen hade jag nog inte klarat det. Fotbollen och butiken har betytt hur mycket som helst för mig. 

Kim säger att det känns som att han haft två systrar. 

– En tills att hon fick cancer och en efter. Cancern har satt sig mycket mentalt i huvudet och hon hade svårt att acceptera den, vilket gjorde att allt blev väldigt svårt. Man saknade sin syster, även när hon levde på något sätt. Vi har pratat väldigt lite om det öppet för det ville inte Sandra. Hela hennes vuxna liv har varit för jävligt, för hon begränsade sig själv så mycket. 

Hela det sista dygnet var en återspegling av de här tolv åren, säger Kim. 

– Hon fick en hjärnblödning, så hon var ju inte vid medvetande. Hon kände ingenting, hon bara låg där och andades tungt på en säng. Hon fick säkert 20 kramper och varje gång tog vi farväl, sa allt vi ville säga, för vi trodde att det var slut. Det tog ett dygn innan den sista krampen hade lagt sig. Alla grät, det var hemskt. Men så var hennes liv. Så fort något blev bra, kom ett negativt besked. 

Han säger att hon alltid kämpat och försökt att vara glad. 

– Det känns så orättvist. I ens elaka stunder önskar man att det kunde hända de som är elaka och gör dumma saker, varför kan det inte drabba dem? 

Kim blir tyst en liten stund innan han fortsätter: 

– Ibland tänker man att "fan, vad livet är piss", men då går det ju alltid att göra något åt det. Nu gör det inte det. Nu är det en sorg som det kommer att ta ett tag att komma över, men livet måste gå vidare. Det hade hon velat, att det gick så bra för oss alla som möjligt. Det positiva är att Sandra lever vidare med Elly och vi får se det så. Vi kämpar på. Det är en enorm saknad, men det har pågått så länge för henne och vi har alltid tänkt cancer på något sätt. Pappa har nästan haft daglig kontakt med läkare och jag har alltid frågat vad som händer med Sandra. "Vad säger proverna?", "blir hon frisk nu?", "har cancern blivit mindre eller större?". Allt har hela tiden handlat om sjukdomen. Vi har inte pratat om sådant som andra familjer gör. 

 "Ska fortsätta kämpa"

För Kim och Jimmi Wickström innehåller resten av livet ingen Sandra längre. Men de tänker orka, de tänker försöka vara positiva och se framåt. 

– Jag vet att hon hade velat det och vi ska kämpa, det ska vi, säger han. 

Boston, butiken som Kim driver och där Jimmi jobbar, har tagit fram en ny tröja mot cancer efter Sandras bortgång.

– Vi höll på att ta fram den innan Sandra gick bort. Tanken var först att vi skulle hjälpa Sandra genom att samla in pengar för en behandling i Tyskland, men det drog ut på tiden och till slut förstod vi att det inte fanns tid för det. Vi kommer att fortsätta med det vi alltid velat göra. Jag startade det här med Peter (Knutsson) som en form av sorgebearbetning. Jag fanns vid hennes sida och det vill jag visa. Det här är den femte t-shirten vi tar fram. Det är också skönt att ha Peter vid sin sida, vi kan hjälpa varandra. Vi kommer göra mer sådant här och tänker göra årets Santa Run jävligt bra om vi orkar. Och det måste vi.