För Dagens Vimmerby berättar Angelus Listrell om sin tuffa skoltid i Vimmerbys olika skolor. Foto: Privat
Från första skoldagen till den sista var Angelus Listrell mobbad. I en öppenhjärtig intervju berättar han om uppväxten i Vimmerby, trakasserierna och mobbingens spår. – Jag fantiserar fortfarande om ett liv utan mobbing, säger han.
Cirka 60 000 unga går till skolan med en klump i magen varje dag. En klump för vad mobbarna ska säga just i dag, en klump för den tysta massans godkännande, en klump för att det aldrig verkar ta slut.
Angelus Listrell är 32 år i dag. Han levde med en klump i magen, trakasserier och blåmärken genom en hel skolgång. Som så många andra straffad för att han var annorlunda.
– Det började redan i ettan i lågstadiet. Jag var den som stack ut. Jag hade långt hår och annorlunda kläder. Femmorna tyckte att det var väldigt roligt. De ställde sig i en cirkel runt mig och tvingade mig att slåss mot dem. De satte sig på mig och slog mig. Det hände varje dag i två-tre år. En dag blev jag bortjagad och fick gömma mig i skogen. Det var konstanta fajter varje dag och jag kallades för cp-barn.
Angelus Listrell växte upp med sin mamma utanför Tuna.
– Vi var en freak show. Jag kommer från fattiga förhållanden, min mamma var sjukpensionär. Vi kunde inte göra saker som andra kunde göra. Vi hade ingen vanlig bil och vi hade inte tillräckligt med pengar för att jag skulle kunna sporta eller råd med nya leksaker. Det spädde på utanförskapet och mobbingen. Jag växte upp i skogen och hade inte så mycket kontakt med sociala regler. Jag förstod inte skolans hierarki där de yngre var tvungna att lyda de äldre.
”Svek sin plikt”
Angelus beskriver sin skoltid som att han varje dag fick slåss för sitt liv.
– Jag var rädd varje dag jag gick till skolan. Man ville springa därifrån, men jag vände aldrig ryggen till och sprang aldrig ifrån om någon ville slåss med mig. Jag kunde slåss, men inte med 10-15 personer samtidigt. En gång blev jag nedbrottad och fick en smällare intryckt i munnen. Det slutade med att att jag blev uppskickad till rektorn för att jag gick runt med smällare. Jag hade långt hår och blev alltid kränkt för mitt utseende. Under högstadietiden bröt jag ihop två gånger hemma. Vid ett tillfälle satt jag i mitt rum med en kniv och ville bara ta slut på det.
Vad gjorde de vuxna i skolan?
– Vi hade några möten och de visste att jag var mobbad. En elev ringde till mig en gång och sa att han inte ansåg att han hade mobbat mig. Det var det enda jag hörde. På högstadiet hade jag en elevassistent som såg att jag slogs för mitt liv och han var den första som gjorde någon skillnad. De andra tog det inte på allvar. För dem var det småbråk. Lärarna var aldrig där när det behövdes. De svek sig själva och sin plikt.
Reagerade aldrig några av dina klasskamrater?
– En tjej sa till att de skulle sluta någon gång. Det var på lågstadiet. Annars såg de på. Människor är människor. De vill skydda sig själva och är rädda för att själva komma till skada. Många saknar moral. Jag har växt upp till att inte tycka om människor.
”Hatet har inte minskat”
Internet blev Angelus räddning.
– När det kom förändrades världen för mig. Då började jag inse att jag inte var ett fult missfoster. Det var bara för mobbarna i Vimmerby som jag var det.
Tänker du på mobbingen i dag?
– Det slår mig några gånger i veckan. Ilskan och hatet som jag känner har inte minskat. Så fort mobbing nämns bubblar allt upp igen. Uppväxten formar en som person. 19 av 20 mobbade blir introverta och självhatande. En av 20 blir extroverta. Jag blev extrovert. Jag överlevde genom att intala mig själv att jag var bättre än andra. När jag kom till Göteborg, som ett fult missfoster, hade jag ett enormt bekräftelsebehov och låg med halva Göteborg för att bevisa att mobbarna hade fel. Mobbingen ger bieffekter.
Hur har mobbingen påverkat dig?
– Mobbingen har gjort mig starkare, men även bittrare och gett mig mer aversion mot människor. Ett tag var jag extremt paranoid och kollade runt alla hörn, var alltid beredd på att slåss. Sorgen, ilskan och ensamheten kommer jag aldrig att glömma. Jag fantiserar fortfarande om en andra chans och undrar hur ens liv varit utan mobbingen.
Har du haft någon kontakt med dina mobbare?
– Nej, jag kan ha sett någon. Men inte mer.
Hur mår du idag?
– Min livssyn är rotad från min uppväxt. Jag skyddar de svaga och tar hand om de utsatta. Jag har varit i en del slagsmål med våldsmän och pedofiler och har själv velat stoppa ondska på grund av min uppväxt. Jag är en ensamvarg och att få mitt förtroende skulle ta ett decennium.