Olivia gick modell i tv som 16-åring – slutade när hon blev "för stor"

Göteborg, 2011.

Vimmerbytjejen Olivia Jakobsson är på konsert med sin pappa, när en scout från Stockholmsgruppen får syn på henne. Hon är 183 centimeter, 14 år och pinnsmal. Hon är drömmen för en modellagentur.

Vimmerby, 2016.

Vi är på ett fik och jag frågar Olivia Jakobsson om kaffe. Det dricker hon inte. "Man får gula tänder", säger hon. "Det är därför mina är så gula då", säger jag. Hon säger att hon är väldigt utseendefixerad och kan vara fåfäng. Vi träffas för att prata om en modellkarriär som blev kort, men framgångsrik – och som innehöll tv-framträdanden och ett abrupt slut.

Stort bekräftelsebehov

I skolan gick hon under namnet "Långben". Hon var bara 14 år, men längre än alla killar.

– Jag blev lite retad i skolan. Jag ville alltid säga vad jag tyckte, var politiskt engagerad och tjej och jättelång. Det var väl inte idealet direkt, säger Olivia Jakobsson och småskrattar.

Hur påverkade det dig?

– Det har påverkat mig lite i alla fall. Jag är väldigt utseendefixerad i dag och det är nog på grund av det. Det gäller både mig själv och andra. Det är inte så att jag inte kan gå utan smink, men det bottnar nog i ett stort bekräftelsebehov.

Jag äter sallad. Olivia har redan ätit. Dagarna innan har hon skrivit ett hyllat Facebook-inlägg om sin tid som modell och varför hon slutade.

"Många har frågat och då kändes det bättre att skriva om det", förklarar hon.

Allt började när hon var 14 år och på konsert i Göteborg med sin pappa. Då rekryterades hon till att bli modell för Stockholmsgruppen.

– Min mamma har alltid legat på, hon har velat att jag ska bli modell. Men jag har känt att det inte är något för mig typ. Många scouter går till evenemang där unga tjejer är, den här konserten jag var på var en sån. Scouten presenterade sig, frågade hur lång jag var och tog en bild på mig.

En vecka senare fick hon ett samtal.

– De frågade om jag kunde komma och ta osminkade bilder.

Det blev början på något nytt och revolutionerande i hennes liv. Olivia Jakobsson, 14, hade blivit modell. Och karriären gick fort spikrakt uppåt.

– Ofta tar det lång tid innan nya modeller får gå stora visningar, som för Tiger of Sweden och sådär. Men jag kom till Stockholm och träffade en inflytelserik stylist som såg mig och ville ha mig på visningar. Det gjorde att jag kom in på stora visningar.

Hur var den omställningen från verkligen ingenstans?

– Jag hade knappt gått i klackskor innan, haha. Det var en galen värld jämfört med den jag var van vid. Man blev ganska härdad. Det var inte så att man fick skyla sig när man bytte om backstage. Det var fotografer och allt möjligt och där stod jag 14 år helt naken helt öppet. Jag och 25-åriga modeller stod helt nakna eller med stringtrosor och stringkalsonger på sig. På något vis blev man härdad, men det är klart att det är en sjuk värld. Jag reflekterade inget över det. Världen såg bara ut så just då.

Perfekta mått

I början var hennes mått perfekta, säger hon.

– De letar efter personer som ser äldre ut men som inte utvecklats till fullo. Jag hade de perfekta måtten i början.

Modellkarriären fortsatte att gå spikrakt åt rätt håll.

– Jag hittade mig själv på internet, i Elle och överallt. Det gick jättesnabbt. Så här i efterhand tycker jag att det är häftigt, då reflekterade jag inte så mycket över det.

Tv-debuten avklarade hon redan 2011. Men den riktigt stora skulle komma när hon var 16 år. Då fick hon medverka i "Project Runaway" i TV3. Jag frågar hur det var, egentligen.

– Det var väl kul, typ. När de filmade backstage fick man ändå alltid en andra chans. Gjorde man fel, så var det "bryt och gör om det där". Så var det inte under Stockholm Fashion Week. Failade man så failade man. Jag vet inte hur många som tittade på TV3, men det var ju många. Jag tänkte inte att jag var nervös, utan jag tänkte att det var kul. Enda jag tänkte var att jag får inte snubbla nu. Den jag bodde med på hotell i Stockholm hade en väldigt slapp tröja under Fashio Week och hennes tuttar hoppade ut. När du är där uppe är du ingen person, du har inga känslor eller något, utan du är bara en klädhängare. Det är inget man vill ska hända direkt.

Det var efter det stora framträdandet som det vände för henne, som modellkarriären svängde åt ett annat håll.

– Jag hade fått en väldigt bra början, men så blev jag för stor.

Hur modellbranschen ser ut vet ni redan. Ytterligare fördömande meningar om skönhetsideal och ytlighet är överflödiga. Olivia Jakobsson hade blivit för stor. Så enkelt var det.

Hur tog du det?

– Det var precis efter en visning jag fick beskedet. Måttet runt rumpan ska vara 87/88 och jag hade 97. Det var rätt illa ur det perspektivet. De sa inte rakt ut att jag var tvungen att banta, men de sa att jag hade för stora mått. Antingen kunde jag välja att sluta eller förändra min träning och kost. Men det är ju samma sak som att säga att jag skulle banta.

Var det bara rumpan som blev problemet?

– Nä, allt blev problemet. Men det var rumpan det var mest snack om. När jag scoutades hade jag ett BMI på 16, men jag har ganska grov benstomme och då måste nästan måtten vara så.

Var ditt beslut självklart?

– För mig var det det. På högstadiet gick jag under namnet "Långben", folk sa att jag hade anorexia. Jag ville ur det. Och när jag äntligen kom därifrån, när folk slutade med det och jag inte såg anorektisk ut längre så kom det här. Det var självklart för mig att välja bort det. Jag tvekade inte över huvud taget. Det är först nu sista halvåret jag har börjat reflektera över det.

Hon hetsåt för att gå upp i vikt under de tidiga tonåren, säger hon.

– I dag ligger jag på normalvikt precis. Jag har vägt och mätt mig för att komma över 18 när det gäller BMI. Många vill tvärtom, komma under 20, men det här har varit någon omvänd bekräftelse för mig. Det var tre korvar och extra grädde till allt. Jag hade inga ätstörningar, jag var bara lång och smal och hade svårt att gå upp vikt.

Du skrev något om att ditt beslut bottnade i att du ville trivas med tillvaron.

– Det var viktigare för mig att jag fick känna mig normal, att jag inte var anorektisk. Det var mycket viktigare för mig än att vara modell. Jag ville bara vara som alla andra.

Ångrar du det?

– Jag kan ångra att jag hade en så självklar inställning. Hade jag fått samma fråga i dag hade jag övervägt det. Jag tackade ändå nej till en jättestor chans. Det kan jag ångra lite att jag inte fick chansen att bli ett namn.

Hur reagerade omgivningen?

– De flesta tyckte nog att det var bra. Kanske att min mamma var lite, hur ska jag säga, det var inte så att hon sa "Banta, Olivia!", men däremot frågade hon om jag förstod vad jag sa nej till. Min pappa däremot var raka motsatsen. Han ser ner på fåfänga, han vill att man ska arbeta och skotta snö, säger hon och skrattar.

Värre branscher

Hon är dock inte särskilt kritisk mot modellbranschen. Det finns mycket värre branscher, säger hon.

– Det är klart att det är en tuff bransch, men det är också mycket förutfattade meningar. Det är inte så att de tvingar människor att utveckla ätstörningar och de slösar inte tid på någon som mår psykiskt dåligt. Då är det hej då och inte agenturens fel om individen senare utvecklar ätstörningar.

Men är det inte en konsekvens av branschen?

– Jo, det är det på ett sätt. Men så är det i många branscher. Du kan inte bli bodybuilder om du inte har en viss kropp och du kan inte bli höjdhoppare om du är 150 centimeter lång. Att modebranschen handlar om skönhet tror jag är det som folk stör sig på, att det är ohälsosamma ideal. Ja, det är det – men bara om du tittar och sedan försöker se likadan ut. Men de som är i branschen ser ofta ut så naturligt. Naturligtvis finns det oseriösa agenturer som hänger utanför anorektikerkliniker. Titta på porrbranschen med plastikideal och droger i mycket större utsträckning, det är en mycket värre bransch, som inte alls kritiseras lika hårt som modellbranschen i den allmänna debatten.

Nytt smeknamn

Att hon blev modell var inte uteslutande positivt. Hon fick ett nytt smeknamn av vissa. "Modell-Olivia" och hennes val gav henne stämplar i Vimmerby, säger hon.

– Jag var hellre modell-Olivia än Långben. Men man fick stämpeln att man var bitch och arrogant och att jag ser bitchig ut gjorde det inte bättre, haha. Folk kunde komma fram på krogen och säga att där är ju du som är modellen. Folk såg inte mig som någon typisk skönhet på högstadiet. Jag var lång, smal och jättekonstig. På krogen tror folk bara att jag är Sveriges största bitch. 

Du nämnde att du är fåfäng och utseendefixerad. Vad beror det på?

– Jag är en person som lever för upprättelse. Säger någon att jag inte kan göra något så gör jag det. Jag gjorde allt för att bevisa att jag inte var ful när de sa att jag var det. Om det grundar sig i dålig självkänsla vet jag inte. Det går säkert att analysera, men jag känner mer att det handlar om upprättelse. Det var kul att få höra att man såg bra ut när man alltid fått höra att man är ful. Det var skönt att få höra att man är smart när man alltid fått höra att man är dum.

"Ändrar uppfattning"

Ibland tittar hon igenom modellåren. Hon har allt sparat i en mapp på datorn och avsnittet från TV3 har hon också kvar.

– Jag tittar på det ibland, haha. Då tänker jag att det inte är konstigt att folk trodde att jag var anorektiker. Herregud, det var det här minus 15 kilo, säger hon och pekar på sin kropp.

Många som lärt känne henne har haft en dålig bild av henne från början, säger hon.

– Folk ändrar uppfattning om mig när de lär känna mig. Jag hör folk säga: du var inte alls som jag trodde. "Nehe, hur trodde du att jag skulle vara?". Jag trodde du skulle vara elak och dum i huvudet. Av någon anledning har man den stämpeln.

Det kanske blir bättre efter det här?

– Haha, kanske. Jag var lite tveksam först. Jag har inte visat några förutom mina närmaste om det här innan. Jag skrev om det på Facebook när jag gjorde min tv-debut, det är det enda. Samtidigt har jag andra planer här i livet. Jag vill bli erkänd inom andra kategorier än bara skönhet.