Den 29 juli skulle bli en sommarkväll att minnas. Det blev det. Men av helt fel anledning. Patrik Gustafsson halkade, bröt nacken – och på några sekunder förändrades hela livet. – Det handlar om att dra ett streck över det där livet och tänka att jag har ett nytt nu och utgå från det, säger han.
Hans assistent har köpt semlor och chokladbollar. Hon har också gjort kaffe.
Patrik Gustafsson säger att jag ska ta för mig av den uppdukade sötbuffén och ställa frågor. "Det är svårt att bara prata om det", säger han.
Han känns pigg och han ler mycket. Skojar med sin assistent, och med mig.
Det är snart två år sedan både han och hans omgivnings liv förändrades radikalt.
Den 29 juli 2014. En sommardag som var på väg att övergå i sommarkväll. Grillen var tänd, ölen var kall och goda vänner var på väg.
Några timmar senare var inget sig likt. Patrik låg i en ambulans. Han minns allt från de där sekunderna, men ingenting från det som hände sedan.
– Vi hade ätit gott och haft lite fest. Vi badade badtunna och jag skulle hoppa i poolen.
Han stannar inte upp, tvekar inte. Berättar utan att ta en andningspaus en enda gång.
– Men jag halkade och kom på huvudet i botten och bröt nacken.
Minns du vad du tänkte och kände?
– Jag minns allt. Det small till i nacken och jag flöt upp på magen som på film. Jag kunde inte röra mig. Roger (en god vän) var här och fick upp mig, annars hade jag drunknat. Jag ropade på Mona (hustrun) och sa att hon skulle ringa efter ambulans för att jag inte kände mina ben. Jag låg och flaxade med händerna och försökte ta mig upp. Det jag tänkte var att jag var tvungen att ta mig upp, så jag inte skulle drunkna.
En ny verklighet
Han togs in i ambulansen, fick smärtstillande och sövdes ner. Två veckor senare vaknade han upp i en sjukhussäng med ett nytt liv och en ny verklighet.
– Jag minns allt från när jag låg där i vattnet och att de bar mig ut från huset. Sedan minns jag ingenting förrän två veckor senare.
När han vaknade var han totalförlamad. Han hade ingen känsel någonstans och dessutom hade han fått kemisk lunginflammation.
– Jag fick ligga i respirator i en månad.
Hur var den första tiden?
– Den första tiden kände jag inte så mycket, jag låg i respirator på intensiven och fick morfin och grejer. Jag sov mycket. Jag visste att jag var förlamad, i och med att ryggmärgen var av, att jag aldrig kunde bli helt återställd visste jag.
"Du kunde ha dött", säger jag väl bryskt. Patrik Gustafsson lägger armarna i kors.
– Ingen visste hur illa det var. Barnen var jätteledsna och det förstår jag. Jag hade kraftig lunginflammation, njurarna hade lagt av. Jag har haft tur i oturen, eller vad man ska säga. Att jag har kommit så här långt och inte har några smärtor och att jag över huvud taget sitter här liksom.
Kunde blivit totalförlamad
Inledningsvis pekade allt på att Patrik för alltid skulle bli totalförlamad.
– Det var jävligt jobbigt. Jag var totalförlamad i ett par månader, sedan började händer och fötter att komma tillbaka. Jag kan inte gå eller så, men jag kan röra benen lite. Överkroppen är okej, men jag är förlamad i fingrarna. Man kan säga att jag är förlamad från naveln och nedåt. Jag har beröringskänsla, men sätter du en plåt på mina lår så dröjer det ett tag innan jag reagerar. Jag svettas inte så kroppen regleras inte efter om det är varmt eller kallt.
Hur många fler framsteg kan du göra?
– Läkarna törs inte säga något. Kommer det så kommer det. Har jag tur så kanske jag kan gå i en rullator någon gång, men det är inget som säger att det blir så. Just nu kan jag ta mig framåt med ett gåbord.
"Gräver inte ned mig"
Flera gånger återkommer han till att han och frun Mona har dragit ett streck över livet innan olyckan.
– Man får göra så. Nu har vi ett nytt liv och det går vidare och jag kan inte tänka om och om och om. Jag skulle bli knäpp om jag tänkte på vad som hade hänt om de hade gått hem tidigare eller om vi aldrig hade badat.
Jag kan tänka mig att de tankarna fanns mycket i början?
– I början tänkte jag så nästan hela tiden. Nu försöker jag vända det positivt, jag är inte den som gräver ned mig. Jag går på fotboll, jag är med på fester och jag har kunnat vara utomlands.
Efter det som har hänt värderar han, som många andra som varit med om omvälvande och livsförändrade situationer, de små sakerna i livet på ett annat sätt. Och att livet fortfarande är väldigt meningsfullt råder det inget tvivel om.
– Jag tar mer hänsyn, blir mer glad för det lilla. Jag tänker att jag fortfarande har mycket att leva för, människor runt omkring mig som betyder så mycket för mig. Sedan är det klart att jag naturligtvis har dippar, att jag är ledsen ibland, men jag trivs med tillvaron i dag. Ibland tänker jag: varför hände det här mig? Jag försöker få dipparna att vara så få som möjligt, men när jag låg ensam i en sjukhussäng och det var mörkt och jag inte alls visste hur det skulle gå så är det klart som fan att jag grät en del.
Hur omvälvande har den här resan varit för dig och de närmaste?
– Det har varit jävligt jobbigt. Vi har varit ledsna, men inte velat visa det kanske. Det har nog varit mest synd om Petter (yngste grabben) som har tagit det hårdast. Men det har varit omtumlande för alla.
Vad har Mona och barnen betytt?
– De har betytt mycket. Jag hade blivit knäckt om de av någon anledning hade tagit avstånd från mig eller tyckt att det var jobbigt offentligt med att jag sitter i rullstol.
Varit utomlands
Utvecklingen har gått fort för honom. Han har varit utomlands, han har testat på att arbetspröva och han kan köra bil igen. Den första bilturen beskriver han med tindrande ögon.
– Jag kunde inte se det när jag var helt förlamad, att jag någonsin skulle kunna köra bil igen. Första gången jag kunde det åkte jag runt i ett par timmar med hög volym på stereon. Det var en frihet, som att ta körkort på nytt.
Två dagar i veckan är han i Västervik och tränar.
– Det hjälper naturligtvis. Jag försöker att få en vardag i allt. Det är bra att komma upp och försöka få en vanlig vardag, så jag inte blir liggandes i sängen. Jag går upp, dricker kaffe, gör toalettbesöken, klär på mig och äter frukost. Det är skönt att komma ut också, så jag inte känner mig inlåst.
Smärtor har han väldigt sällan.
– Det gör inte ont, jag har inga nervsmärtor och behöver inga värktabletter. Men det kan vara lite spastiskt, benen hoppar och jag får kramp i magen och hela kroppen typ snörper ihop sig. Då kan jag inte häva det, inte stå emot det.
Vilken är den största förändringen?
– Att jag behöver hjälp, att jag inte klarar mig själv. Jag behöver, i och med att jag inte kan använda fingrarna, hjälp med att klä på mig.
Att du inte känner dig egen?
– Nej, det är ju så. Jag måste ha hjälp med allt. Samtidigt får jag vända på det och tänka att jag har livet kvar.
Men det är också en del i hans tänk om det nya livet, det som kommer efter strecket.
– Jag är tacksam för att ha fått en andra chans och allt jag kan göra i dag. Bara det att jag kan komma ut, träffa folk och ta en öl. Det är fantastiskt för mig. Omgivningen har gjort mig stark i det här, familjen och vännerna betyder så mycket.