Lisa förlorade mer än en bror – "Vi var en perfekt mix"

Den meteorologiska sommaren är bara några dagar bort. Det är shortsväder och strålande solsken den här majeftermiddagen. 

Lisa Blom sitter på familjens veranda och har utsikt över hela Källängsparken. Hon har en blå skjorta på sig och hälsar välkomnande. Jag märker att jag ser ut att svettas mer i den jag bär. Hon bjuder på kaffe och daimglass.

"Det fanns ingen oro"

Mer än ett halvår har passerat sedan den där söndagsmorgonen när Lisa Blom och hennes kusin hade varit ute och festat. Sömndrucket vaknade de av ett besked ingen vill få. Ändå trodde Lisa aldrig att det skulle kunna bli särskilt allvarligt. 

– Det enda jag hade i mitt huvud var att det är Edward och han klarar det här. Det fanns ingen oro, allt brukade alltid lösa sig. Det fanns inte i min värld att det skulle vara så illa med honom, säger Lisa Blom. 

Framför sig har hon ett paket med näsdukar. Men hon är stadig på rösten. Jag ber henne berätta om stunden när hon fick beskedet att hennes bror Edward Blom kört av vägen utanför Kisa och kraschat in i skogen. 

– Vi var hemma allihop, jag, mamma, pappa och min kusin Nellie. Hon sov över här, vi hade varit ute och festat. Det var tidigt på morgonen och mamma fick ett samtal och då fick vi klart för oss att vi skulle åka till Linköping. Vi gick över och berättade för hans flickvän och så åkte vi upp.

När de kom till Universitetssjukhuset i Linköping gick det upp för Lisa att det här inte var ett vanligt "Edward-äventyr", som hon själv kallar det. 

– Min bror levde livet fullt ut och om det någon gång uppstod problem på vägen så löste han dem. Men nu förstod jag att det här inte var ett vanligt äventyr som han sedan skulle berätta för mig om, det här var allvarligt. Jag tror många hade svårt att ta in det. Allt han alltid gjort innan hade han ju klarat. Jag har fortfarande svårt att förstå det.

Var kvar i Linköping

Lisa och övriga i familjen stannade i Linköping under hela Edwards vistelse där. 

– Det var väldigt mycket olika besked, men hela tiden levde man på hoppet. Vi trodde att det fixar sig. Men några dygn senare visade sig att han hade en hjärnskada som var allvarlig. Då bröt man ihop fullständigt, innan var det mest ovisst, man tänkte: "Varför kan de inte bara säga vad det är för fel?".

Läkaren gav dem beskedet att det var osannolikt att han skulle vakna och gjorde han det var det inte den Edward de kände.

– När han sa så, det blev som en bomb för mig. Han kunde ha sagt det tio gånger, jag hade inte förstått ändå. Vi fick hjälp och stöttning, men man kunde inte ta åt sig informationen. Jag försökte intala mig själv att allt var en mardröm. 

Trodde på ett mirakel

Den värsta och jobbigaste perioden upplevde hon när respiratorn skulle stängas av. 

– Då insåg man ju, nu finns det ingen återvändo alls. Ändå, när jag skulle säga mina sista ord till honom, trodde jag att han skulle vakna. Jag trodde ändå att det här är Edward, för mig var han en sådan som bara fixade allt. Jag trodde på ett mirakel, att det skulle ordna sig. Hur mycket jag än ansträngde mig kunde jag inte få fram ett farväl, istället bara viskade jag om och om igen i hans öra att han skulle fortsätta kämpa.

Hur minns du de där dagarna?
– Hela sjukhustiden och tiden efter det bara fanns och var. Allt handlade om att överleva. Att försöka få i sig något att äta och dricka för att orka. När vi kom hem, då kom alla känslorna. Då bröt man samman helt. 

Vännerna var superviktiga

Ganska snabbt hände något med Lisa och resten av familjen. 

– Edwards syn på livet kom in i min kropp på något sätt. Allt vändes från att ha känts helt meningslöst till att vi skulle ta tillvara på livet till hundra procent. Vi gick från att känt att vi inte kunde klara oss utan honom till att tänka att nu ska vi verkligen ta vara på livet. Jag känner att han är med oss och medveten om att vi fortsätter att kämpa. Det är det här han skulle vilja. Inte att vi lägger oss i sängen och kollapsar helt.

Sina vänner – många av dem hade hon gemensamt med sin bror – betydde också mycket. 

– Våra vänner var och är superviktiga. Vi började göra saker tillsammans och skrattade. I början fick man nästan dåligt samvete för att skratta men det blev bättre av att umgås med dem som gick igenom samma sak. Jag kunde inte alls umgås med andra i början. Bara de som stod nära honom.

Långt i processen

Det är maj och inte ens ett år har gått sedan Edward lämnade jordelivet. Ändå känner Lisa att hon kommit långt i bearbetningsprocessen, men att sorgen ibland kan skölja över henne från ingenstans. 

– Det går väldigt upp och ned, det är svårt att beskriva. Jag kan vara jätteledsen, men jag skäms inte för att ha roligt och för att skratta längre. Men ibland kan det bara komma när man minst anar det. Många tror kanske att jag ska bli ledsen när en låt som spelades på begravning spelas på radion, men det behöver inte vara något problem alls. Däremot när man åker förbi något fint hus som Edward pratade om, då kan man bryta ihop helt. 

Vad gör mest ont med att hans liv togs ifrån honom så tidigt?

– Att man aldrig fick veta om han skulle gifta sig, om han skulle få barn. Han skulle med säkerhet kunnat bli en fantastisk pappa en dag. Det kan verkligen kännas jätteorättvist. Bara dagar innan han gick bort hade han bestämt vilken färg han skulle måla sitt hus i. Det kunde vi tillsammans med våra vänner färdigställa, vilket vi gjorde genom ”VM i husmålning”. Men det finns mycket som vi inte kan påverka, hur mycket vi än vill.

Speciell relation

Lisa har alltid haft en speciell relation till sin storebror. 

– Jag tror att det var lite extra. Det höll i sig ända sedan vi var jättesmå och fram tills att vi blev äldre. Jag tror att andra har sett det också. 

Jag kisar mot solen. Ber henne berätta om deras relation. 

– Vi var en perfekt mix. Han var äventyrlig, jag var lite mer försiktig. När vi var tillsammans busade inte han för mycket, och jag var inte för lugn. Det var en kontrast som gjorde vår relation väldigt speciell.

Lisa Blom pratar på om deras relation, hon har svårt att sluta. Drar anekdoter från nu och då. 

– Dagislärare har berättat att när jag gick på dagis kunde han komma in och fråga om jag hade fått mitt mellanmål. Han var väldigt beskyddande, vilket kanske är vanligt i storebrorsrollen. Men det som var mest unikt var att vi delade alla vänner. Vi var alltid tillsammans som ett stort gäng och det spelade ingen roll att han var tre år äldre. Han ville få med mig, han tyckte inte att det var jobbigt med lillasyrran som hängde på. 

"Balanserade upp varandra"

Lisa ler ikapp med solskenet. Berättar om de första festerna. 

– Jag fick komma och vara med när han festade tillsammans med sina bästa vänner. Då presenterade han mig och sa så här: "Det här är min lillasyster och hon är det bästa jag har, men hon är lite lugnare än mig, hon är typ elevrådsordförande". Det var så det var, liksom. Jag var ganska olik hans kompisar, men det funkade hur bra som helst ändå. 

Hon berättar om hur de engagerade sig i varandras intressen, vilket stärkte deras relation.

– Edward satte sig upp i sadeln på min största häst och galopperade flera varv i ridhuset, jag satte mig upp på hans cross och tog mig runt flera varv på stora banan i Gnagaredalen. Edward tog med sina vänner till Falsterbo Horse Show, jag tog med mina vänner till Gatebil.

De hjälpte även varandra i svåra och vardagliga situationer.

– När han var nere kunde jag dra upp honom och tvärtom. Vi balanserade upp varandra, framför allt i svåra stunder, men också i vardagssituationer. Han kunde säga vilken klänning jag skulle ha på mig och han hjälpte mig att platta håret, för att jag inte nådde längst bak. Sånt kan jag sakna jättemycket. När jag stod och skulle göra mig i ordning inför valborgsfesten bröt jag ihop fullständigt. Då kände jag bara att jag skiter i det här. Det skulle ju ha varit en stor fest hemma hos honom.

Centrumet i familjen

Ganska snabbt inpå Edwards bortgång hade Lisa både tenta och en viktig ridtävling. 

– Jag hade haft en svacka, men bestämde mig. Jag ska göra det här för honom. Jag bara körde allt jag hade och gick felfritt i en hög klass. Samma sak var det med min tenta. Jag trodde aldrig jag skulle klara det, att det skulle vara omöjligt att koncentrera sig. "Edde" sa alltid att han körde VM i allt, så då bestämde jag mig för att köra VM i tenta. Jag satte VG på den. 

Vad betydde han för familjen?

– Han var centrumet i vår familj. Han spred glädje och positivitet. Det var alltid han som såg till att saker och ting blev av. När jag funderade och tvekade kring något fanns han alltid där. Han var en drivkraft för att förverkliga våra drömmar. 

Hur bär ni det med er i dag?

– Vi tänker alltid på det. Vi ska alltid våga följa våra drömmar. Om jag tvekar, nu när han inte finns mer, så kommer jag att tänka utifrån hans perspektiv. Det driver mig och familjen framåt.

Hur kommer du framför allt att minnas honom?

– Jag kommer minnas att han alltid var så glad, att han alltid hade tummen upp. Han hade en så positiv syn på allt och såg möjligheter istället för hinder. Han var även väldigt omtänksam och charmade såväl unga som gamla.

Saknar det fysiska

Det Lisa saknar mest är det fysiska, att inte längre kunna röra vid sin egen bror. 

– Jag saknar hans personlighet, men det känner jag ändå att jag alltid har med mig. Det jobbigaste är det fysiska, att inte kunna krama honom eller höra hans skratt. Det tog jättelång tid innan jag tog mod till mig och såg en film där jag hörde hans röst.

Hur ofta tänker du på honom?

– Varje dag. Det känns som att jag har honom inombords. Inför varje stort beslut i livet kommer jag att vända mig till honom och tänka på vad han skulle ha gett mig för råd. 

Lisa Blom är införstådd med att ingenting kan bli som det var. Ändå tänker hon fortsätta att kämpa, dag efter dag. 

– Jag förlorade min bror, min bästa vän och mig själv för ett tag. Nu känns det som att jag är på väg att hitta tillbaka, men en stor del av mig försvann med honom. Nu kan jag uppskatta livet igen och det är skönt. Jag är ännu starkare än innan, och kommer alltid bära med mig honom och hans syn på livet. Jag kommer gå all in för "Edde".