Alsér: "Vi kan inte hindra människor från att fly"

Det är dagen före julafton och det känns som att kliva in i en klassisk julsaga hemma hos Kristina Alsér, 60, i Locknevi. Julmusik i bakgrunden, en tindrande julgran, paket som bara väntar på att få slås in och flera olika sorters julgodis på bordet. 

Den före detta politikern, företagaren och landshövdingen har varit vaken i flera timmar. Hon är väldigt morgonpigg. 

För egen del känns det som att jag har klivit upp sömndrucket mitt i natten efter en Håkan Hellström-konsert ett drygt dygn tidigare. Efter att ha ägnat natten åt att titta på en videointervju med Kristina Alsér från tiden på residenset i Växjö uttrycker jag årets mest självklara "ja" när jag tillfrågas om kaffe.

Att gå upp tidigt är något Kristina Alsér alltid gör. När hon bodde på residenset i Växjö stod klockan på tjugo i fem – varje dag. 

– Mellan klockan fem och åtta, det var min egentid. Jag var tvungen att ta tag i alla förfrågningar och alla mejl. Det är 200 medarbetare, massor som ska göras, beslut som ska fattas och jag ska lära mig saker. Det var så det var, säger hon. 

Blev sömnen lidande under de där åren?

– Första året blev den det, då var det som att vara i en centrifug. Annars är jag noga med att sova mina sju timmar och jag var i säng vid 22. Det är min dyngsrytm. 

Oväntat samtal

Sommaren 2007. Ett varmt, men extremt regnigt år. En ganska lugn sommar i Sverige utan några spektakulära inslag. På radion spelas sommarplågan "Dunka mig gul och blå" med Frida.

Kristina Alsér och hennes make Jan Alsér är inne på familjeföretaget Mercatus och gör det där vanliga folk gör när de åker till jobbet på semestern: kollar så att allt fungerar, öppnar posten och ser över mejlkorgen. Då ringer Kristina Alsérs mobiltelefon. 

– Jag blev jätteförvånad. Det var Mats Odells (KD) statssekreterare som ville boka en tid med mig för att ha ett samtal. Jag tänkte mest: "kom till sak", om jag ska vara ärlig. "Vem är det du vill ha referens på?" ungefär. Då sa statssekreteraren att Mats Odell ville nominera mig till landshövding. Jättesmickrande sa jag, men det är ingenting för mig. Det fanns inte på min karta. 

Men Alsér lovade att Mats Odell skulle få ringa upp henne. 

– Jag hade fortfarande ingen tanke på att säga ja, men han gav mig tre skäl. Jag skulle föra in en företagaranda, modernt ledarskap och entreprenörskap. Han ville att jag skulle koppla ihop det nationella med det regionala och i vårt bolag hade vi styrt om från hands on till forskning och utveckling och han ansåg att Kronobergs företag behövde göra den resan. Han hade rätt. Ett år senare kom finanskrisen.

Kristina Alsér våndades en kort period. Sedan överraskade hon sig själv och sa ja till uppdraget. 

– Det var lockande att få jobba utifrån en plattform som jag kunde påverka. Men det var magont och funderingar i några veckor. Skulle jag lämna det lilla företaget och den privata sfären för att bli offentlig, en del av en myndighet och skiljas från familjen? Till slut tackade jag ja. 

Det är inget hon ångrar i dag. I somras gick hennes förordnade ut och residenset var inte längre hennes hem. Jobbet blev inte som hon hade förväntat sig. Samtidigt visste hon inte vad hon skulle förvänta sig.

– Jag tror inte att man kan tänka sig vad det innebär att vara landshövding. Jag hade också den här bilden av att en landshövding klipper band, inviger och bor på ett residens. Men man är myndighetschef, tar en mängd beslut som berör många människor och är egentligen den förlängda armen från regeringen till länet. Vi ska förverkliga regeringens politik oavsett egen politisk färg och implementera de egna målen. 

Landshövdingsuppdraget var ingen dans på rosor till en början. 

– Det var flera kriser, vi hade finanskrisen, glasrikekrisen och flyktingkrisen. Det har varit mycket dialog med regeringen. Jag representerar ju Sverige på det sättet och jag bestämde mig tidigt att öppna upp residenset för samtal och inte samtal i den bemärkelsen man kanske tänker, utan det var helt enkelt arbetsmiddagar. 

Varför valde du att göra så?

– Det handlade om min bakgrund som smålänning och som företagare, tror jag. Jag vill vara resurseffektiv. 

Innan Kristina Alsér tillträdde jobbet var hon myndighetskritisk. 

– Myndigheter behöver finnas, men man måste förstå vem man är till för. 

Hur tänkte du kring att Kronoberg inte var din hemmaplan?

– Ingen kände mig, jag hade ingen historia där och inget att ta hänsyn till. Kronoberg var ett vitt ark och jag var okänd för de flesta. Det gjorde att jag kunde göra vad jag tyckte var lämpligt och viktigt hela tiden. 

Hur mycket tid spenderade du här i Locknevi?

– Första året var det väldigt lite. Men de sista två åren har jag kunnat vara här ett par helger i månaden. Vi kunde ju inte lämna gården, så Janne flyttade inte med. Men hemma har varit Växjö för mig. Vi hade ett riktigt hem, ungarna hade nycklar dit och vi har haft bröllop, dop, jul och nyår där. Växjö och Kronoberg betyder jättemycket och det är som ett andra hem. Jag saknade inte att vakna upp i Solliden när jag var i Växjö och jag saknade inte att vakna upp på residenset när jag var här. Jag är väldigt mycket här och nu och för mig är det viktigt att inte vara sentimental och titta bakåt.

Hela familjen var inblandad i beslutet att hoppa på uppdraget. 

– Det var ett familjebeslut och jag känner att jag fick full stöttning från alla i familjen. Det handlar inte bara om att flytta hemifrån, utan att också alltid kunna vara nåbar. Jag var högst ansvarig för säkerheten i länet.

"Ska aldrig vara nöjd"

En landshövding har förstås stor betydelse för ett län. Ändå är den som innehar uppdraget troligen okänd för många människor i ett län. 

– Jag tror att man förväxlar landstinget, regionförbundet och länsstyrelsen. Hur många vet vem som är landstingsdirektör eller regionordförande? Det är mindre viktigt att vara känd som person. Det är effekten av resultatet som är viktigt. 

Är du nöjd med det du presterade?

– Jag brukar säga att man aldrig ska vara nöjd, men jag kan se tillbaka på nio intressanta och spännande år. Vi satte igång processer och implementerade ordet möjlighet. Vi visade att när mycket är mörker, så går det att vända. Man ska inte underskatta de mänskliga mötena. Jag är mycket på sociala medier, men de mänskliga mötena är viktiga. Vi har lyckats få ihop människor med två helt olika intressen, som markägarintresse kontra naturreservat. Så jobbar man vidare och det är jag glad och nöjd med. Jag har skrivit veckobrev och jag fick dem inbundna när jag slutade. Nu när jag bläddrar i dem ser jag att vi har gjort otroligt mycket. Den sista tiden var det jobbigt, det var många tårar. Jag har aldrig varit landshövding, utan jag har varit mig själv i en roll. Jag känner ingen tomhet heller, jag har väldigt mycket att glädja mig åt. Dels så har jag många kontakter kvar och så har jag lärt mig mycket.

Har du förändrats av uppdraget? 

– Jag har inte lika bråttom. Jag har insett att processer tar tid och kräver tålamod och uthållighet. Jag har också fått en annan bild av det offentliga och vilken fantastisk tillgång vår demokrati är. Det finns en enorm kompetens i det offentliga, men fortfarande går det att göra mycket för att bli mer effektiv och använda våra skattemedel mer effektivt. Det behövs fler vägar mellan det privata och det offentliga.

Din karriär är ju helt fri från skandaler. Vad är hemligheten?

– Jag vet inte riktigt hur man ska säga det. Men för mig är det viktigt att göra rätt för mig, att hantera medel på ett bra sätt och kunna stå för vad man har gjort. Det handlar om att vara mån om sitt personliga varumärke och organisationens varumärke. Det är inte så konstigt. Man måste kunna möta en svart rubrik och ändå känna att man gjort sitt bästa. 

Kan du vara rädd över att du har lämnat det offentliga nu och hur du ska reagera på det?

– Det är jättemånga som hela tiden sagt att det kan bli tomt utan en full mejlbox och när man inte är efterfrågad. Jag längtar, lite skämt åsido, till det. Jag är i alla fall inte rädd. Jag har inte längtat från Växjö, men jag har längtat hem till familjen. Till mina barnbarn som jag inte hunnit vara farmor och mormor för, att kunna gå i skogen, att inte ha en full mejl efter tre dagar. Det är mycket jag inte har hunnit med. Vi har varit ute och rest i två veckor och det är galet att jag inte har hunnit med det någonting. 

Kan du ha dåligt samvete för att du inte har varit med barnbarnen tillräckligt, som du säger?

– Nej, de visste om det. Det var ett familjebeslut. Men det ska bli härligt att kunna vara nära mer.

Pappan flydde till Sverige

Kristina Alsér väntar på sin dotter den här dagen. Tillsammans har de köpt hygienartiklar och choklad som de ska ge bort. 22 paket väntar på att bli inslagna. Inte långt därifrån bor nämligen 22 ensamkommande flyktingbarn. 

Kristina Alsér vill göra något, en gest, en uppmuntran, skänka lite glädje. 

Själv är Kristina Alsér vad man lite slarvigt brukar kalla andra generationens invandrare. Hennes pappa kom till Sverige som flykting från Östtyskland. 

– Jag är uppvuxen med historier om kriget. Min pappa satt i ryskt fångenskap i fyra år, i ett koncentrationsläger. När jag var liten trodde jag och mina syskon att alla föräldrar hade den bakgrunden. 

Hur mycket har det präglat dig?

– Integrationsarbete är något jag har varit engagerad i och det var också det lättaste att vara engagerad i. Det handlar om människor. 

Fungerar integrationen bra i Sverige?

– Nej, det tycker jag inte. Det är viktigt att utgå från sig själv, vad är mina behov? Andra människors behov ser inte annorlunda ut. Vi måste välkomna dem tidigt och förkorta tiden från man har kommit tills man får uppehållstillstånd eller utvisningsbesked. Alla kan göra något, det handlar inte bara om de som kommer hit. Man kan säga hej i kassakön eller vad som helst. Det behöver inte vara mycket. 

Vad tycker du om den stramare och mer restriktiva politik som bedrivs nu?

– Jag avstår den frågan. Vi har inte hela bilden framför oss. Det var helt galet i vintras och någonting var man tvungen att göra. Alla system var överbelastade. Sedan kan man ha åsikter om att man borde ha tänkt till tidigare, men att förhindra människor som flyr, nej, det går inte. 

När människor som tagit sig till Sverige inte hade tak över huvudet gjorde Kristina Alsér ett oväntat utspel. Hon öppnade upp för att låta asylsökande bo på residenset i Växjö. 

– Dels var det en markering och sedan ska vi vara en förebild, ett föredöme. Är det någonting jag vill förknippas med så är det att det ska vara på riktigt. Jag har aldrig någonsin hållit ett tal som någon annan har skrivit. Det är mina ord och det jag säger menar jag. På det sättet är jag ganska jordnära. 

I dag har vi ett parti sprunget ur Bevara Sverige Svenskt som ligger kring 20 procent i opinionsmätningar. Man pratar om en mängd utanförskapsområden och samhällsdebatten är präglad av polarisering. Kan du vara rädd för det?

– Det är inte mycket som skrämmer mig och människan är en klok varelse, men främlingsfientligheten skrämmer mig. Jag förstår den inte och det gör mig rädd, men rädslan får inte förlama en. Alla kan göra något och alla har ett ansvar för nästa generation. Vi behöver människor i vårt land, vi behöver människor på landsbygden. Det är fyra kommuner i Kronoberg som tagit emot jättemånga, men när de fått sitt uppehållstillstånd så har de flyttat från kommunen för att man inte har haft möjligheten att marknadsföra kommunen. Ett av mina områden var att jobba tillsammans med kommunerna och Migrationsverket. Ville Tingsryd ha barnfamiljer till en viss by så skulle vi hjälpas åt. På det sättet har man kunnat behålla både sin affär och sin skola. Vi står också inför den största urbaniseringen någonsin och alla kommuner vill samtidigt växa och ha en levande landsbygd. Integration och invandring är lösningen för många kommuners utmaningar och vi måste se det som en tillgång. 

Hur ser du på att man placerar 22 ensamkommande på ett så litet ställe som Locknevi?

– Det är så det ser ut. På landsbygden finns tomma lokaler och gör man rätt kan det bli riktigt bra. De här 22 kommer från större städer, de har inte hört tystnaden, inte sett naturen. Vad behöver de hjälp med? Vad kan vi bidra med? Jag är mentor till fyra ensamkommande killar. Alla fyra har tagit studenten och en av dem pluggar på högskola. Jag tog med dem hit till Solliden och jag tog med dem till Näs. Var och en kan göra mycket och vi kommer nog att bjuda in dem hit till Solliden för att ta del av naturen. Vi har en fin promenadväg i skogen. 

Jag var på mötet inför att boendet skulle öppna och det var tydligt hur rädda en del av Lockneviborna var. Det har ju även varit några överklaganden kring boendet. Hur ser du på det?

– Rädsla är mänskligt och naturligt mot det du inte känner till. Var och en har ansvar att själv också lära sig om integration. Jag skrev en personlig reflektion i sockenbladet och relaterade till min pappa. Boendet skrev också fint i sockenbladet om att alla som vill hälsa på är välkomna dit. Då kände vi att vi måste gå dit. 

Har synen förändrats nu när de har varit här ett tag?

– Locknevi är så utspritt, det finns ju ingenstans att samlas riktigt. Så jag kan inte svara på det. 

Hur mycket har ditt engagemang påverkats av din fars flykt?

– Det är omöjligt att säga. Jag vet ju inget annat. Jag tänker människor och försöker tänka rationellt. Det är många som besitter kunskap. Har man varit fåraherde i Etiopien så har man den kunskapen. Vi behöver fler människor till företagen, till landsbygden och till det offentliga. Jag har fyra barnbarn och Hugo, den minsta, tar det 25 år för att leverera tillbaka till samhället. Satsar vi ordentligt när människor kommer hit kan vi förkorta tiden från 25 år till betydligt färre. Vi är för dåliga på att tänka så. Vi ser bara kostnaderna.

Satt i fullmäktige

När Micael Glennfalk blev sjuk och hoppade av kommunalrådsuppdraget florerade rykten om att Kristina Alsér var Moderaternas drömnamn. 

På 1990-talet satt hon i fullmäktige för Moderaterna. 

– Jag är jätteglad att jag har den erfarenheten, men det är inte aktuellt att bli politiker. Det går för långsamt för mig. Jag vill ta till handling. 

Var det nära att du tog över efter Micael Glennfalk?

– Jag fick aldrig frågan. 

Om du skulle få inför valet 2018?

– Då skulle svaret vara nej. 

Det sa du om landshövdingsuppdraget också?

– Haha, det har du rätt i. Nej, men det är inte aktuellt. Jag vill vara fri och samhällsengagerad. 

Kristina Alsér finns med i det nya projektet för att stärka Vimmerby kommuns lokala attraktionskraft. Hon ser fram emot att jobba med det. 

– Jag tycker att man ser en tendens till en förändring nu. Det har varit avsaknad av samtal och dialog och det är bara så man kommer framåt. Det är få inlandskommuner som har den möjligheten som Vimmerby har. Projektet är en arena där man träffas och där man har en gemensam målbild. Det är det sociala kapitalet och människorna som är det viktiga. 

Hur får man verklighet i det?

– Det är det som är det viktiga, det måste vara konkret. Det är inte ett måldokument som ska ställas i en bokhylla. Jag vill vara med som en volontär i det. Nu är jag mig själv och en engagerad medborgare. Det är viktigt att kommunen i varje moment jobbar med värdegrundsorden: mod, ansvar och fantasi. Jag brukar säga att det tar sju år att förändra och det tog sju år att se en riktig förändring på Länsstyrelsen.

Skämts över Näs-debatten

Kristina Alsér sitter också i styrelsen för Astrid Lindgrens Näs. Just Näs är något som betyder mycket för henne. 

– Jag har tre förebilder och det är min svärmor, min mormor och Astrid Lindgren. Det är tre starka kvinnor. 

Hur ser du på debatten som varit kring Näs?

– Näs har fått klä skott för en massa andra saker och debatten i media har varit olycklig. Ibland har det bara blivit smutskastning och det har handlat om något helt annat än det egentligen är. 

Alsér har till och med skämts ibland, säger hon. 

– Det blev helt galet och man körde in sig i en återvändsgränd. Det var otroligt tungt och jag har skämts över att bli ihopkopplad med tidningsartiklar och insändare när andra står och skriker efter ett enda varumärke och vi har det finaste varumärket i norra Europa. Vi måste förvalta och utveckla det. 

Har du märkt av en förändring?

– Ja, faktiskt. Jag känner av det, sakta men säkert. Jag tror det beror på trädgårdarna, det blev som en oas. Men vissa förstår inte värdet. Astrid Lindgren var en fantastisk person och det finns otroligt mycket mer man kan göra. Jag tänker på hennes syn på främlingsfientligheten, barnens rätt och andra gärningar.

Hur hade Vimmerby sett ut utan Astrid Lindgren?

– Vi hade inte varit 16 000 invånare. En liten sovstad, möjligtvis. Hennes betydelse är obeskrivlig, nationellt, internationellt, alla vet vem Astrid är. 

Vad tror du om Näs framtid? 

– Det kommer bli bra, det finns en sådan otrolig utvecklingspotential, men det kräver fortsatt stora investeringar. Det är en riktig arena och ett mycket viktigt besöksmål. Det var här verkligheten blev till sagor.

Tänker inte gå i pension snart

Kristina Alsér är 60 år och har flera erbjudanden att ta ställning till. Att hon skulle gå i pension om några år är inte troligt. 

– Jag har mycket energi kvar. Det finns alldeles för mycket som är ogjort. 

Hur länge vill du jobba?

– Tills jag är 75 kan jag tänka mig att jobba i alla fall.

Bör vi höja pensionsåldern i Sverige?

– Det är lätt för mig att säga, men det finns de som har slitit ut sina kroppar. Men det gäller också att skapa förutsättningar för att kunna ha den här valfriheten, att kunna välja hur länge man vill jobba. 

Vad kommer du att göra framöver?

– Jag har ganska mycket erbjudanden, men jag vill skapa utrymme för att vara volontär och stötta upp det här SLUS-projektet. Jag tycker att det är kul att få dela med mig av mina erfarenheter från Kronoberg och hjälpa till att vända den negativa trenden i Vimmerby. Jag är övertygad om att man kan det. Annars har jag redan ett flertal andra saker. Jag är ordförande i tre organisationer, ledamot i fem och har ett mentorskap som jag lägger tid på. Efter nyår knyter jag ihop säcken och det blir inte bara ett jobb. Jag vill äga min tid och utgå härifrån. 

Det finns ett ledigt jobb som landshövding i Kalmar län.

– Haha, det är inte aktuellt. 

Har du fått frågan?

– Nej, det har jag inte.

Kristina Alsér ler stort i det juliga huset. Vem vet vad som händer härnäst.