Michael kan aldrig återvända – "Då fängslas jag"

Flyktingkatastrofen som världen upplever är den värsta sedan andra världskriget. Hela Europa berörs. Och i Sverige är trycket stort. Över 12 000 ensamkommande asylsökande ungdomar väntas ta sig till Sverige i år.

Dagens Vimmerby kommer under parollen "Min flykthistoria" träffa människorna bakom siffrorna. Träffa de ensamkommande, som oftast beskrivs i tal eller massor. Vi vill låta dem prata, låta dem höras – och låta dem drömma. 

Michael Meharena har kepsen bak och fram. Uppträder lite blygt när vi först träffas. Jag har intervjuat många människor som flytt, såväl vuxna som barn. Men när jag träffar Michael är det första gången jag på riktigt slås av hur ofattbart liten och rädd han måste ha varit när han utan sin familj lämnade sitt hemland. Hur han vågade, hur ledsen han måste ha varit – och hur stark han egentligen är. Hur stor viljan att ta sig till något annat, något bättre verkligen är. 

Michael är född i Eritrea. En gång i tiden kolonialiserat av Italien, vilket fortfarande präglar landet. Men sedan många år tillbaka är inget sig likt i den östafrikanska nationen. Det är här den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak sitter fängslad utan rättegång sedan 2001. Det är här människor flyr för att det inte finns någon framtid värd namnet. Eritrea är en av jordens värsta diktaturer med omfattande övergrepp, tortyr, trakasserier och fängslanden utan rättegång. 

Det var det Michael flydde från som 16-åring. 

– Jag och fyra kompisar bestämde oss en dag. Vi skulle ta oss till Israel. 

Men varken Michael eller hans vänner såg någonsin Israel. I stället fastnade de i Egypten, där de hamnade i fängelse.

– Vi var fem stycken i ett rum. Jag hade inget pass eller några papper, det var därför jag fängslades. Jag kunde inte heller åka tillbaka till Eritrea, det var omöjligt. 

 Ville till Sverige

Till slut släpptes Michael och hans vänner. Israel var inte längre målet – nu ville han till Europa. Och Sverige var slutdestination. 

– Jag hörde från kompisar att Sverige var ett bra land. Här tar de hand om ensamkommande, fick jag höra. Sverige tar emot dig och hjälper dig. 

Från Libyen tog han den kusliga vägen över Medelhavet med båt till Italien. 

– Vi var 500 på båten. Jag var mycket orolig, det fanns två alternativ. Antingen överlever jag eller så dör jag. 

Och Michael vet att det verkligen är så. En av hans bästa vänner dog på Medelhavet. 

– Jag kan bara tacka Gud för att jag överlevde.

Michael betalade närmare 30 000 svenska kronor till flyktingsmugglare – för båtresan. Hur mycket han betalade allt som allt, vet han inte. Men eftersom han är kristen var det extra svårt för honom att ta sig vidare.

– Det är tufft för kristna, i Libyen frågar de om man är muslim eller kristen. Är man kristen blir behandlingen annorlunda, men jag tror att det är ännu jobbigare idag. Jag hade tur.

I Italien stannade han och vännerna i fyra månader innan de lyckades ta sig till Sverige. Efter några dagar i Stockholm blev han upphämtad och förd till boendet i Södra Vi. 

Hur var det att komma till Sverige och Södra Vi?

– Det kändes bra, men när jag kom var det svårt. Den första tiden var tuff, jag kunde inte språket alls. Men personalen är som en egen familj för mig, de tog emot mig väl. 

 Spelar fotboll

Det här var 2013. Nu bor Michael Meharena i egen lägenhet i Vimmerby, studerar på folkhögskolan i Mariannelund och spelar fotboll i Rumskulla. 

– Fotboll är kul, jag gillar det verkligen. När man spelar fotboll får man bra kontakt med svenskar och jag tror att det är bra för integrationen. 

Hur viktigt är det att kunna språket?

– För mig är det väldigt viktigt. Jag måste prata svenska, jag måste kunna det. 

Vad har du för framtidsdrömmar?

– Just nu vill jag bara klara av skolan. Jag har två år kvar. 

 Kan inte återvända

Kvar i Eritrea har Michael mamma, pappa, två småsystrar och två yngre bröder. Han saknar dem mycket och ofta. 

– Det är klart att jag gör. Jag tänker på dem mycket, men man måste kämpa. Vad skulle jag annars ha gjort? Det finns ingen framtid i Eritrea. 

Allmän värnplikt är obligatorisk för alla män och kvinnor som är mellan 18 och 50 år. Det finns ingen möjlighet att avstå. Att Michael har flytt landet gör det omöjligt för honom att återvända. 

– Jag kan inte göra det. Då fängslas jag. Jag har inga papper, jag har lämnat landet. Jag skulle få sitta i fängelse. 

Michael Meharena skrattar och ser allvarsam ut, om vartannat. Jag undrar om han vill återvända till Eritrea, om diktaturen störtas och det blir demokrati. Han funderar. 

– Det är en svår fråga, men jag tror inte det. Jag känner mig som svensk idag. Det är i Sverige jag vill leva.