Asef: "Vi hade det inte bra – men vi hade kärleken"

Flyktingkatastrofen som världen upplever är den värsta sedan andra världskriget. Hela Europa berörs. Och i Sverige är trycket stort. Över 12 000 ensamkommande asylsökande ungdomar väntas ta sig till Sverige i år.

Dagens Vimmerby kommer under parollen "Min flykthistoria" träffa människorna bakom siffrorna. Träffa de ensamkommande, som oftast beskrivs i tal eller massor. Vi vill låta dem prata, låta dem höras – och låta dem drömma. 

I den fjärde delen av vår artikelserie om ensamkommande flyktingungdomar i Vimmerby kommun har vi träffat 17-årige Asef Mohseni. Han är, som många andra, ursprungligen från Afghanistan men har levt i Iran sedan han var sju år gammal. Ett år senare gick hans far bort efter en tids sjukdom. Kvar var han, hans mor och ytterligare två yngre systrar. 

Det gjorde att Asef tvingades sluta skolan – och i stället försörja familjen. 

– Jag jobbade med vad som helst. Jag var tvungen att ta hand om familjen, berättar han när vi träffar honom en solig söndag. 

Saknar mamman

För många av de andra vi träffat har Sverige inneburit glädje, framtidsdrömmar och en ny trygghet. Naturligtvis har även Asef upplevt det här, men hans hjärta skriker efter något djupare. En mamma som finns där. Och den kärlek bara en förälder kan ge. 

– Jag är glad att jag är i Sverige, det är mycket bättre än Iran, men det finns brister för mig här också. I Iran hade vi det inte bra, vi hade inte mat, inte bostad. Men vi hade kärleken. Här har jag mat, rum och allt, men inte kärleken jag behöver från min familj. 

– I början var allt väldigt bra och jag var väldigt glad. Wow, nu är jag i Sverige. Men så småningom har jag börjat känna att jag saknar min mamma och att jag saknar henne mer och mer. Jag börjar tänka att om jag inte hade tagit mig till Sverige, så hade jag kanske varit med henne nu. Det är väldigt svårt och jobbigt att vara så långt ifrån dem. 

Har du mycket kontakt med dem?

– De befinner sig i Pakistan idag. Jag har inte mycket kontakt, men ibland pratar jag med min mamma. De har inga telefoner eller så, så det är ganska svårt. 

Brokig resa

Asefs resa till Sverige skiljer sig mycket från andra vi träffat. Den har varit brokigare och värre än för många andra. Den enkla anledningen: Asef hade inte pengar. 

– Jag har varit på flykt i mer än nio månader och det har varit en väldigt lång och tråkig tid. Jag har tagit mig igenom åtta länder för att ta mig till Sverige. 

Hur har du tagit dig hit?

– Jag har åkt bil, tåg och jag har gått. Från Iran till Turkiet tog jag mig via smugglare som mamma betalade. Sedan hade jag inte pengar längre. Jag tog mig till Ungern tack vare att kompisar jag träffade på vägen betalade. Jag har kompisar som har tagit sig på bara något dygn, men för mig var det inte så enkelt. 

Han berättar om skräckhistorier i bulgariskt fängelse, om onda poliser i Makedonien och om tågtoaletter som blev hans sovrum.

– Jag har gömt mig på toaletterna på tågen. Eftersom jag inte hade pengar var jag tvungen att åka hit och dit. Att resa utan pengar gör det väldigt svårt. Det var nio månader där jag inte hade någonstans att sova och inte råd att äta. Pengarna jag hade spenderade jag mest på mat, för man måste äta. 

Vad var värst under flykten?

– Bulgarien, Makedonien och Serbien. Jag blev flera gånger tagen av polis och skickades hit och dit. I Bulgarien var jag två månader i fängelse. Jag lärde känna människor som hade pengar och kunde fly, men jag hade inte den möjligheten. Hygienen blev väldigt dålig också. 

Hur var polisen och vanliga medborgare?

– Många var verkligen rädda för invandrare, men polisen var elak. Det var fruktansvärt i Makedonien och Bulgarien. 

Är det stor skillnad i Sverige?

– På polisen är det det, men jag tycker att det svenska folket är väldigt försiktigt och drar sig undan. I skolan är det likadant, försöker man söka kontakt så drar de sig undan. Vi borde umgås och prata mer. Jag vet att många invandrare gjort dåliga saker, men de borde tänka på att alla är olika och har olika bakgrund.

I Vimmerby finns flera andra med afghansk bakgrund. Jag frågar om det har varit till hjälp. 

– Det har varit jättebra, men när jag hör på de andras historier så slås jag av att ingen har haft det lika jobbigt som jag har haft det. 

Ska på intervju

Idag studerar Asef ett gymnasieförberedande program på Vimmerby gymnasiun. Han har inte en aning om vad han vill bli. 

– Jag har inte bestämt eller tänkt på det. Jag hoppas att jag lyckas så att jag kan komma in på något program. Men det är svårt, jag försöker att läsa och plugga, men mina tankar är alltid hos min mamma och min familj. 

Har du försökt att få hit dem?

– Jag har ansökt och de ska på intervjua hos ambassaden i Pakistan. Efter det kan det bli beslut. Jag var övertygad om att det skulle bli bra för mig i Sverige, men mina tankar är ständigt upptagna på att jag skulle behöva ta hand om min familj.