Brittas Lördagskrönika: Det bruna kuvertet

Ny tid för provtagning nästa vecka. Vill ringa återbud. Denna provtagning gäller ju mitt liv. Det är konstigt men känner mig alltid som boven i en amerikansk deckare, som om jag stod där inför juryn – skyldig eller icke skyldig – frisk eller sjuk.

Jag vill inte, inte igen.

Minns fortfarande när jag fick beskedet om att jag drabbats av cancer. Akut leukumi. Chocken var förlamande. Min första tanke, hur banalt det än låter var:  Blev inte livet mer än så här? Sedan i snabb följd: Hur lång tid har jag kvar? Kommer jag att plågas?

Jag ville ju så gärna få följa mina barn och barnbarn ytterligare några år. Se barnen gifta sig se barnbarnen, ta studenten, ja bara se dem växa upp.

Men det fanns inte tid för ytterligare tankar. Dagen därpå var jag inlagd i Linköping.

*

Det var en trist grå onsdag i början av mars. På fredagen påbörjades cellgiftsbehandlingen.

Det här året följde jag våren från sjukhusfönstret.

Aldrig har väl påsk, pingst och midsommar känts så känslosamma. Var det sista gången jag firade dessa helger? Kämpade på och dagen efter midsommardagen kom jag hem.

Sedan började nästa kamp. Att komma tillbaka till livet utanför sjukhuset.

Med hjälp av en fantastisk familj och goda vänner har jag kommit långt men veckan fram till provtagningarna är en pina. Då ska vi inte prata om ångesten efteråt när man väntar på provsvaret. Kroppen värker, tröttheten är förlamande. Känner knölar och ser blåmärken. Har de varit där förut eller är de nya? Det är skrämmande hur tankens kraft kan påverka en fysiskt.

*

När telefonen sedan ringer och allt är okej, även denna gång, känner jag mig som den lame mannen Jesus botade när han sa: Ta din säng och gå! All trötthet och konstiga känslor är som bortblåsta.

Än en gång tackar jag en högre makt för att jag fått leva ett år till.

Nu är det ett halvår till nästa gång. Jag vet hur det kommer att kännas, jag är förberedd.

Ändå räds jag det bruna kuvertet och de känslor det medför.