Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

  • För Dagens Vimmerby berättar en tidigare elev om sin hemska tid i Vimmerbys skolor. Flickan på bilden har ingenting med artikeln att göra. Foto: Friends

  • För Dagens Vimmerby berättar en tidigare elev om sin hemska tid i Vimmerbys skolor. Flickan på bilden har ingenting med artikeln att göra. Foto: Friends

Min skolgång i Vimmerby – "Jag vet att det är fula äckliga jag som är måltavlan"

Klockan är strax efter sju bussen rullar fram och stannar precis där jag står. Jag kliver på och hälsar glatt på chauffören och sätter mig på första bästa säte.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Bussen rullar, nu är jag på väg, precis som varje morgon är jag på väg. Utanför fönstret ser jag mest skog men egentligen är omgivningen ganska luddig. Tankarna däremot är helt klara.

Resan tar ungefär en kvart och ju längre vi kommer desto mer ont i magen får jag. Snart är det dags att kliva av och gå in genom dörren till helvetet.

På stapplande, oroliga steg går jag in genom dörren och uppför trapporna. Korridoren på andra våningen är tom, det sitter ingen där som jag behöver vara rädd för. Stegen till mitt skåp blir därför lite mer bestämda men magen gör bara ondare och ondare.

*

Jag vet att inom en halvtimme så kommer korridoren att fyllas med elever och bara tanken på det gör mig illamående. Elever från olika håll väller in och skoldagen börjar. Precis som vanligt har jag, "plugghästen", gjort läxorna och har stenkoll på vilka lektioner klassen har samt i vilken ordning.

Inne på lektionen är det ganska lugnt, lite suckar, skratt och kommentarer men det är väl sånt man får stå ut med? Det är ju mig det är fel på. Varför kan jag inte vara normal? Vara som alla andra och smälta in?

Jag försöker klä mig "rätt", gå ner i vikt, inte sticka ut, inte vara en "know it all" och så vidare. För det måste ju vara mig det är fel på. Lektionen tar slut och vi har en lång håltimme. Jag hatar håltimmar! För då måste jag gå igenom korridoren, den där hemska, vidriga korridoren där plågoandarna sitter i en soffa och skriker elaka saker efter mig.

Har jag "tur" så skrattar de bara och viskar. Då kan jag låtsas att det inte är mig de skrattar åt och viskar om. Även om jag vet att det är fula, äckliga jag som är måltavlan. Jag vet inte hur många gånger om dagen som jag är tvungen att gå igenom korridoren, tvungen att höra alla hemska kommentarer och tvungen att visa mig stark när jag egentligen bara vill visa hur dåligt jag mår. Varje dag samma sak.

När man får höra samma kommentarer varje dag i flera år så tror man på det och börjar rannsaka sig själv. Jag ÄR ful, äcklig, CP-skadad, värdelös m.m. Det är mig det är fel på, de andra har rätt. Hur kan jag tro att jag är värd lika mycket som alla andra? Hur kan jag vara så naiv?

*

Det är ganska länge sen det här hände men jag har inte glömt och än idag har jag ångest för att gå förbi folk som sitter på en bänk eller möta ett gäng på trottoaren. Jag kommer aldrig att glömma och jag jobbar hela tiden med att försöka bygga upp min självkänsla och självbild.

Ärren kommer att finnas för alltid men jag hoppas att de bleknar ju längre tiden går och i takt med att jag blir starkare blir i mig själv.

Före detta elev i Vimmerby kommun

5 kommentarer

marie 2015-10-28 04:48:53

Hej fd elev i Vimmerby kommun! Så mycket som du skriver känner jag igen, mitt barn har liksom du gått "går" igenom samma helvete! Vad gör vi som föräldrar till dessa barn, jo vi förlitar oss på att vi skickar barn till skolan i Vimmerby "barnens stad", där vuxna finns som under skoltid ser våra barn. Peppar våra barn att de duger som de är! Med tilliten i skolsystemet finns inte kvar när hon/han kommer hem med den nedbrutna blicken! Det måste ju vara något fel i hela samhället när ett barn efter ett annat känner denna förintande känsla inför/efter skoldagen! Alla säger att klimatet har hårdnat, ja, när alla bara ser sin egen vinning och ingen verkar bry sig om att fler och fler barn råkar ut för denna behandling, ska vi bara acceptera det?? Vad har alla timmar som lagts på antimobbingteam, fadderverksamhet osv. ingenting verkar ju ha gjort någon nytta? Nej, jag tror att folkvett lär man sig hemma och i kontakt med medmänniskor i unga år! Var har dessa plågoandar kommit i från! Jo, från stora dagisgrupper men för lite personal där den som skriker högst alltid får den mesta uppmärksamheten! Sedan hem till stressade och utarbetade föräldrar som knappt orkar lyssna på sina barn än mindre tillrättavisa dom om hur man uppför sig! I det nya samhället ska man vara stenhård, okänslig, en stor portion aggressiv egoistism, materialistisk, framgångsrik=rik, osårbar, och aldrig sticka ut från mängden. Jag vill hylla alla barn som trotts detta klarat sig igenom skolåren i Vimmerby kommun. Hoppas att livet bjuder dej på bättre medmänniskor! Kram från "En mamma"

Annelie Samuelsson 2015-10-28 22:36:32

Hejsan ! Starkt gjort av dej att skriva. Gick själv i skolan i Vimmerby. Jag dög inte att få vara med dom andra i klassen och de frågade aldrig om jag ville vara med. Min mor kunde jag prata med om allt och hon pratade med min klassföreståndare men han sa att det va mitt fel för att jag drog mej undan. Och han ljög också för att han sa att jag fick vara med de andra . Det är konstigt att de skyller på den svaga. Jag försökte att spela sjuk för att slippa gå till skolan och senare började jag skolka. Tillslut sa jag ingenting utan höll allt inom mej själv för att ingen lyssnade på mej. Efter det fick jag panikångest pga att jag höll det jobbiga inom mej

Angelus Listrell 2015-10-29 20:05:47

Hey första långhåriga killen i den vimmerby med en annan stil än den gråa massan. Var konstant jagad och hade stora grupper som jagade mig försökte slå ner mig, kränkte mig och snackade skit om mig och alla behandlade än som ett missfoster. Slutade inte ens i skolan, när man fick lägenhet så kastade de ägg på rutorna, limmade igen nyckelhålet, slängde in skräp i brevinkastet och hoppade på en i gatorna. ah underbara vimmerby en perfekt stad för om man är som alla andra.

Mia Karlberg Lingefelt 2015-10-31 01:52:05

Det står mycket om olika personer och hur illa det mått när de går i skolan, men vem eller vilka ska verkligen GÖRA något åt det, se till att ingen mer blir mobbad i skolan! Ett steg skulle kunna vara att förbjuda telefoner på skoltid, när jag var mindre så ringde mina föräldrar till skolan om det var något.. varför kan inte föräldrar idag göra det? Då försvinner en del av utanförskapet och mobbingen via telefonerna under skoltid. Bara en tanke från mig..

Lena Wangenholm 2017-01-04 15:32:57

Mycket starkt och bra skrivet Du "Före detta elev i Vimmerby kommun". HEDER till Dig.Förstår Dig så långt det nu går...

Under ca 13 år förde jag "Davids kamp mot Goliat" för att mina båda barn skulle ha en någorlunda dräglig tillvaro på sin sk. arbetsplats SKOLAN i Vimmerby kommun. Inget av barnen klarade av det de utsattes för under hela sin SKOLPLIKT och de fick lämna grundskolan i Vimmerby med IG i de flesta ämnen...
Ett flertal gånger anmälde jag förhållandena till tandlösa Skolverket, vilket bara gjorde det ännu värre för barnen, både från skolpersonalens och antagonisternas sida.

Tänker inte gå in på detaljer här, men de fruktansvärda 13 åren är för alltid fastetsade i barnen och mig. Finns inte ord att beskriva hur unga, glada och positiva barn mals sönder under de viktiga åren då de t o m enl. Skollagen är tvungna att vistas i "helvetet" dagligen. Det skulle en vuxen aldrig göra på "sin" arbetsplats, den skulle sjukskriva sig...

Detta "helvete" får livslånga konsekvenser för de drabbade och deras familjer. Vissa "fall" går så långt att individen väljer att ta sitt liv... :´-(

Nej, ta tag i all mobbing direkt med NOLLTOLERANS. Alla inblandade tillsammans, skola som hem. Låt oss visa vad Astrid Lindgrens hembygd STÅR UPP för, Vimmerby - Barnens stad.

Kram till Dig från "En mor som vet..."

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons: