Våren 2014 utsattes jag för ett sexuellt ofredande. Inte av en svartmuskig man i ett mörkt buskage – utan där de flesta våldtäkter och övergrepp sker. I en hemmiljö. Av en för mig känd person. Han trodde nog att hans slemmiga tafs skulle stanna mellan oss. Han hade jävligt fel.
Plötsligt pratar alla om det. Övergrepp i Kalmar, Köln och Kungsträdgården har väckt debatten om sexuella övergrepp mot kvinnor men också om etnicitet och kultur.
Men det är inte det min text ska handla om. Den ska handla om mig och det som hände mig och 8 696 andra. Så många, företrädesvis kvinnor, var vi nämligen som polisanmälde ett sexuellt ofredande år 2014.
Det som hände mig har hänt många andra. Jag somnade på en fest tillsammans med vänner, rusig av mousserande vin och söta shotar, och vaknade av främmande händer innanför kläderna.
Om jag inte hade vaknat, förvirrat rest mig upp utan att riktigt ha fattat vad som hände, och lyckats ta mig ut och bort ur lägenheten, hade han våldtagit mig då? Hade han tryckt ner mig på golvet, hållit för min mun och dragit upp min klänning och ner mina trosor? Jag vet inte. Kanske. Kanske inte.
Veckan efter gick jag till polisen.
Fram till augusti samma år hörde jag ingenting. Först när jag själv ringde och frågade vad som hände i mitt ärende blev jag kallad till polisen för att återigen berätta vad som hänt, vad jag haft på mig, vad som sagts och gjorts, hur mycket jag druckit och hur rädd jag varit.
Då hade det gått nästan fem månader.
Det var också först då som gärningsmannen och vittnen hördes. Efter det blev det tyst igen. Ytterligare ett år senare, sensommaren 2015, fick jag besked att åtal inte skulle väckas. Trots sms och Facebookmeddelanden som styrker det jag berättat. Trots att han säger att han mycket väl kan ha utfört handlingen men inte riktigt minns – så kan det inte styrkas att hans avsikt med att ta på min kropp medan jag sov var att kränka mig.
Brottsförebyggande rådet, Brå, registrerade totalt 8 697 anmälda sexuella ofredanden i Sverige under 2014, men bara 25 av fallen har lett till fängelsedomar och 178 till böter. Det verkar med andra ord vara så gott som riskfritt att ta sig friheter med kvinnors kroppar.
I en intervju i Svenska Dagbladet säger kriminologen Jerzy Sarnecki att:
”De som struntar i att anmäla gör det oftast på grund av skamkänslor, att de känner förövaren eller vet att deras anmälan sällan leder till resultat.”
Jag är stolt över mig och över de 8 696 andra kvinnorna som anmälde, trots att en så försvinnande liten del ledde till fällande domar. Det krävs mod för att anmäla. Och vi är modiga. Vi håller inte käften. Vi pratar om det och låter hela världen veta om deras äckliga tafs. Låt oss från och med nu placera skulden och skammen där den hör hemma – hos förövarna.
Martina Lingefjord
Frilansjournalist