Nu är det inte så. Det finns pappor som tar ansvar för barnen, ger kärlek, får kärlek, torkar och snyter och tröstar. Vabbar och lagar mat. Det finns mammor som tjänar pengar, som tar plats på andra arenor, som går före. Som är chefer och statsministrar.
Jag älskar det. Jag älskar att jag inte står bunden. Jag älskar att det finns fler sätt. Kan känna hur en våg av tacksamhet sköljer över mig när jag tänker på alla dessa kämpar som gått före, som gett mig det jag nu har rätt och möjlighet till.
*
Men nu, såhär mitt i småbarnsåren, tänker jag att det också att det var något som glömdes. Eller, kanske, mest troligt, var det ingen annan som glömde än jag själv. För när jag fick barn bara dundrade jag in i det. Körde på mitt klassiska recept ”gör bara som alla andra”. Skolar in på förskolan, jobbar på, lämnar och hämtar och tränar på lunchen och storhandlar någonstans däremellan. Hej och hå och jobba på.
Jag tänker VÄNTA NU. Är det här rimligt? Är det rimligt att jag startar min dag med att stressa både mig själv och mitt barn? Rimligt att jag avslutar min dag med att stressa både mig själv och mitt barn?
Nu är det bråttom!
Skynda!
Nu MÅSTE vi gå!
Vilka kläder vill du ha? Vill du ha de här? Nu hinner vi inte byta. Vad vill du äta till frukost? Ät nu. En tugga till. Kom igen! ÄT UPP NU! Vi hinner inte borsta nu, vi får snabb-borsta. Nu är vi sena. Kan du gå lite snabbare?
Klockan är toppen på så många sätt, men det är också en port till helvetet. Klockslagen slår mig i huvudet med sin slägga, dag ut och dag in. Jag vill bara få äta mina cornflakes i lugn och ro! Ha tid att stanna till för att kika på en insekt på väg till skolan! Inte väcka barnen!
Jag vet mycket väl att jag inte har någon annan att skylla än mig själv. Att jag borde planera bättre, ha tydligare rutiner, lägga fram kläder, sätta upp ett schema med bilder och inplastade ord. Men… jag tycker ändå att det finns en orimlighet i det.
*
Mycket kan jag inte ändra. Klockan sitter uppskruvad på skolfasaden. Lånet ska betalas. Men att barnen, och uppgiften att ta hand om dem, på så många sätt och i så mångas liv (inklusive mitt) blir en bisyssla är inte rimligt. Ärligt talat är det helt åt helvete. Att jag ska komma hem och vara mamma med den kraft som finns kvar efter morgonstress och jobbstress och stresshandling och hämtningstornado är… hur ska jag säga… OMÖJLIGT.
Nej, det måste kunna vara något annat än det här. Jag måste kunna knåpa ihop ett liv där det slitna uttrycket ”att vara förälder är världens viktigaste jobb” får vara sanning. Där jag också i detta jobb får friskvård, kompetensutveckling och personalvård. Rimlig tid till rimliga arbetsuppgifter. För både mig och deras pappa.
För mina barn är inte en bisyssla. De är center of the fucking universe!
(Precis som alla andra barn.)