Dagens krönikör Linnéa Nestor.
Lördag och midsommardag. Men förstås kommer här en ny krönika av Linnéa Nestor.
– Jag har inte berättat det förut, men jag var med om ett övergrepp för några år sedan.
Tiden stannar i några sekunder där vi går i den stekheta solen. Sedan berättar hon om en natt då hon vaknar av att hennes Tinder-dejt pressar in sitt könsorgan i hennes.
– Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag låtsades sova, och när det var klart smög jag ut från rummet och åkte därifrån. Sen träffade jag honom aldrig mer.
Hon berättade inte för någon alls först. Skämdes, förstod inte vad som hade hänt, om det kanske ändå hade varit hennes eget fel? De hade ju druckit alkohol ihop kvällen innan, och de sov ju ändå i samma säng, och… och… Och.
I mina öron låter det helt befängt. Att föra in sina mest privata delar i någon som sover är inte ens i gråzonen, hur kan min vän ens ha övervägt att ta på sig skulden för det? Hur har skammen kunnat flytta in i henne när den helt uppenbart borde bosatt sig i honom? Men det är så den funkar, skammen. Den gör sig hemmastadd där den så ofta placeras; hos de som utsatts. Den tar sig in i minsta skrymsle, minsta vrå, minsta genväg, minsta tvivel. Genom frågor som ”Varför fnissade du när du berättade om det?” och ”Varför hade ni kontakt efter händelsen?”. Skammen gör sig större, ofta så stor att den blir till en munkavel, vaktar tystnaden.
Det hade kunnat bli så att hon aldrig någonsin berättade. Att hon lät skammen ligga kvar och växa sig större, för att så småningom bli Sanningen. Men efter #metoo-vågen kände hon sig stärkt av att höra andra. Efter deras berättelser såg hon sin egen i ett nytt ljus. Hon insåg att det inte var hon som behövde skämmas för vad som hänt. Det är vackert att en rörelse kan få sådana konsekvenser.
*
Fortfarande finns svallvågor kvar i mina sociala medier efter att Uppdrag Gransknings avsnitt om #metoo och Fredrik Virtanen drog fram. Stormen börjar lägga sig nu, men än är det upprört. Vem har rätt? Vem ljuger? Ljuger någon? Går det att leva i så olika världar? Stackars Fredrik Virtanen. Stackars hans barn. Att behöva uppleva den häxjakten. Cissi Wallin verkar inte heller trovärdig i intervjun. Det finns många frågetecken.
Sedan lyssnar jag på Cissi Wallins podcast Penntricket som hon har tillsammans med Natashja Blomberg och får se programmet från ett annat håll. Ett håll som ifrågasätter vilka slags frågor som ställs till Fredrik Virtanen och vilka som ställs till Cissi Wallin. Vem som pressas hårdast. Vilka följdfrågor de får, och inte får. Hur det vinklas, om det vinklas. Varför reportern inte verkar inläst på att skratt både kan uppstå av glädje, nervositet och andra sinnestillstånd. Huruvida det finns en dold agenda. Varför Aftonbladets del i fallet Benny Fredriksson inte tas upp, om nu programmets syfte är att syna mediernas roll i härvan.
Jag står förvirrad, har inget svar. Men oavsett vilket så ekar en del av orden i mitt huvud efter programmet. ”Tänkte du på hur det skulle drabba hans barn och familj idag?” och ”du nästan fnissar när du berättar att du har legat med honom?” och ”vi hade ju kontakt efteråt”. Flickan och skulden.
*
Oavsett vad som är sant och inte sant, och oavsett vilket syftet med programmet var, hoppas jag att det #metoo gjort inte ska försvinna. Att det inte ska blockera det #metoo banat väg för.
Jag har två vänner, kanske fler, som vaknat av att någon har penetrerande samlag med dem. En av dessa berättade inte för någon på ett halvår för att hon trodde hon fick skylla sig själv. Kommer frågorna till Cissi Wallin om varför hon fnissat efteråt och svarat på Virtanens sms göra att tystnaden får ta plats igen? Låt oss se till att så inte blir fallet. Skammen är smidig, den kan ta sig in i skrymslen och vrår och den hittar alla genvägar, men likväl hör den inte hemma här. Den måste gå.