Linnéas lördagskrönika: From now on, we only play for fun

Det här med fotboll. Jag kan inte bestämma mig för om jag älskar eller hatar det. Så jag vet inte heller hur jag ska förhålla mig till den här fotbollsyran. Om jag ska ge mig huvudstupa in i den och klä mig i blågult och dansa glädjedansen när det görs mål, eller om jag ska köpa mig en grotta att krypa allra längst in i varje gång det närmar sig matchstart i VM-ståhejet.

Jag står liksom med ena foten i ”det där verkar ju mysigt” och andra foten i ”snälla människor SKÄRP ER!” varje gång jag scrollar igenom mitt flöde efter Sveriges matcher och ser folk skrika urskrik och kasta grejer och helt tappa sans och reson.

*

Å ena sidan – att någonting som egentligen helt och hållet är på låtsas och hitte-på kan bli såhär stort är ju ingenting annat än vackert. Det är som mitt hjärtebarn; teater. Det är en lek, vi leker, och leken är viktig. Någonting som började med att två personer var uttråkade och kom på att ”vi kan leka att jag vill att den här bollen passerar den här linjen och du vill att bollen passerar den andra linjen” har nu kommit att engagera hela världen. Ganska mäktigt. Och det är ju en lek som alla kan vara med på. På ett eller annat sätt, efter egen förmåga. En av mina absoluta favorit-filmscener är den i filmen ”Tillsammans” där det spelas vad jag brukar kalla för Tillsammans-fotboll. Alla är med, barn och vuxna, stora och små, proffs och amatörer, och så spelar de tillsammans i trädgården. Det blir mål och karaktären Göran springer runt helt lyrisk i glädje när någon stoppar honom och säger:

 - Men det var ju dom som gjorde mål?

Göran bara fortsätter och skriker:

- Ja men det var ju ett KANONMÅL!

Att fotboll kan vara så, om det nu kan det (och det kan det) är bara helt magiskt.

*

Å andra sidan – att någonting som egentligen helt och hållet är på låtsas och hitte-på kan bli såhär stort är ingenting annat än märkligt. Att någonting som alltså i grunden bara handlar om en boll och ett nät engagerar så oerhört mycket mer än ett riksdagsval är märkligt. Kanske mest fascinerande egentligen. Men när engagemanget förvandlas till huliganism, till stora massor av framförallt män som drar fram på gatorna och lämnar efter sig drivor av skräp och piss och förolämpningar, till unken samtalskultur i omklädningsrum, till rasistiska drev mot någon som ”ger” en frispark till motståndarlaget i slutminuterna, då har jag svårt att klä mig i blågult och dansa glädjedansen. Alltså på riktigt; hade den där Jimmy Durmaz-grejen hänt under en turnering på det mellanstadiefritids där jag jobbar hade vi slopat turneringen. Även om det bara vore några stycken som tappade fattningen så hade Fifa-presidenten fått uttala sig och sagt att ”Uppenbarligen kan ni inte hantera det här evenemanget, så from now on, we only play for fun”.

När engagemanget dessutom bara uppnår dessa höjder om det är ”grabbarna” som spelar, och när kvinnornas plats i den här leken så ofta verkar vara i kiosken för att sälja kaffe för att ”stötta killarna”, då blir det för mycket. När det är okej att håna småtjejers intresse för Justin Bieber eller One Direction, men heligt förbjudet att säga någonting om Manchester City, då är det skevt. Det hör så mycket skit till det som från början ”bara” var på lek.

*

”Mina ben är inte gjorda för fotboll” har jag tänkt så länge jag kan minnas. Jag tror att jag var på någon provträning som nioåring men det tändes ingen gnista inom mig. Jag kände mig helt ärligt bara ovälkommen. Det kändes i hela kroppen att jag var på fel plats, att det här inte var för mig. Det som jag hela mitt liv hörts beskrivas med ord som ”gemenskap, kamratskap, lagkänsla” var det motsatta för mig. Och eftersom att jag kommer från en liten ort där fotbollen är det självklara valet för de allra flesta, upplevde jag snarare att fotbollen födde ett utanförskap för oss som inte hörde hemma på plan. Ingen gemenskap, kamratskap eller lagkänsla.

När jag sedan levde ihop med en kille vars fotbollsintresse var centralt i livet, och där det var jag och inte han som fick frågan om att sälja kaffe på Valborgsmässoafton för att dra in pengar till föreningen, blev jag allergisk. Därför är det här VM:et som ett pricktest för mig, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det kliar eller inte.

*

”Mina ben är inte gjorda för fotboll” har jag tänkt. Mina ben är gjorda för danssteg och barrikader och simbassängssparkar. Mina händer är inte gjorda för applåder för att ”stötta killarna”. De är gjorda för att skriva krönikor eller hållas högt i luften när Veronica Maggio spelar ”Måndagsbarn” på en stor scen.

Men kanske, ändå. Kanske ändå en fotbollsmatch i trädgården. Kanske ändå en liten blågul flagga på ena kinden. Kanske ändå en glädjedans. Kanske ändå ett:

- Men det var ju dom som gjorde mål?

- Ja men det var ju ett kanonmål!

Kanske ändå min uppmärksamhet och en skål popcorn i 90 minuter.

Men då måste det få vara på skoj. Då får det inte vara ett vältrande i machokultur och låtsas-gemenskap. Då ska det vara rejäl och riktig gemenskap, för alla. Även för de som tabbar sig på planen, de som spelar för damlaget, de som inte vet vilket lag Neymar spelar i och de som har ben som egentligen är avsedda för trädgårdsfotboll.

Som Fifa-presidenten säger (eller åtminstone borde):- From now on, we only play for fun.