Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Tänker du på klimatkrisen när du planerar din semester?

Svarsalternativ:

Ja
Nej
RöstaSe resultat

Annons:

Linnéas Lördagskrönika: Magkänslan och jag

Här är en ny krönika från Linnéa Nestor.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

– Jag tycker att det är konstigt att mamma och pappa får sova ihop men jag måste sova själv i min säng, sa en sexåring till mig en gång, och jag tycker det är spot on.

Så himla orättvist ändå? Jag fattar känslan ända in i benet. Samsovning är mysigt, och så blir barnen trygga i sig själva. Toppen! Men byn (den by som tydligen krävs för att uppfostra ett barn) säger att barnet inte lär sig självständighet om hon inte sover själv. Hon kommer få sömnproblem sen när hon ska sova i en egen säng i ett eget rum i en studentkorridor. 

Så vad ska man göra? Jo, man ska köra på det slitnaste rådet av de alla: Gå på magkänslan. Gör som den säger bara.

Såhär: 

Ska mitt barn få gå med rufsigt hår till förskolan?

Magkänslan säger: jajjemän. 

Alltså kör vi på det.

Ska min unge få två eller femtioelva presenter till julafton?

Magkänslan säger: två.

Alltså blir det två.

Ska mitt hjärtegull få åka i den stora rutschkanan?
Magkänslan säger: ja, men gå bredvid. 

Alltså går jag bredvid. 

Mitt föräldraskap och projektet ”uppfostran” har hittills varit en fest i magkänslebeslut. 

*

Fjärde riktiga lämningen på förskolan. Mitt barn har gråtit stilla, tysta tårar ända sedan vi passerade cykelparkeringen. Hon vet vart vi är på väg. Och hon vet att det inte spelar någon roll om hon stannar, vägrar, skriker. Jag bär henne uppför trappan och möts av en välvillig pedagog som öppnar upp sin famn.

Min unges små fingrar och händer klamrar sig fast om min hals, och så kommer avgrundsgråten. Jag sliter mig loss och säger ”Vi ses sen älskling, ha det så roligt med kompisarna nu!” men hon hör mig inte för hon skriker ”MAMMAAAAA! MAMMAAAAAAAA!”. Ska jag med bestämda steg gå därifrån?

Magkänslan säger: Nej! Vänd om! Hämta barnet! 

Alltså vänder jag om. 

 *

Eller vänta nu. Det gör jag inte alls. Jag lämnar förskolan med ett förställt leende trots att det känns mer fel än Jimmie Åkesson på zumba, och i motsats till hur jag gör i ALLA ANDRA FALL så skiter jag totalt i vad magkänslan säger. Jag dumpar den, gör slut med den via sms. För att mina kompisar, alltså alla i den här ”byn” som uppfostrar ett barn, säger att SÅ GÖR MAN BARA. 

Magkänslan vrider sig i ångest och äter glass direkt ur förpackningen med sked för att återhämta sig, men vår relation är för evigt förändrad.  

Försöker lindra samvetet med att tänka på min egen gamla dagmamma Sivan. Försöker tänka på hennes sjuttiotalsfrippa och hennes centimetertjocka glasögon och hennes makaronipudding och hennes hallmatta där vi kunde sitta i timtal i total trygghet och glädje.

Problemet är bara, att jag har inte lämnat min unge till fantastiska Sivan, jag har lämnat henne till en drös främlingar. Inget ont om dem, de är säkert hyvens allihop, precis som de flesta jag möter på bussen varje dag, men jag skulle ändå inte lämpa över mitt hjärtegull i deras famn efter att ha fikat typ en och en halv gång ihop.  

*

Men, återigen, det är väl inte hela världen. Barn har varit och är med och betydligt värre grejer än att leka med jämnåriga på en förskola. Och förr eller senare fattar de grejen med att ”vuxna kommer tillbaks” som Daniel Tiger på Netflix sjunger (obs: tips om man vill se ett RIKTIGT pedagogiskt barnprogram med RIKTIGT dålig musik).

MEN det är läskigt att gå emot allting man är och står för. Det är läskigt att hela ens inre vrålar för sin existens medan man själv kör in öronpropparna så hårt att trumhinnan fastnar i lillhjärnan. För om man kör på den här dumpa magkänslan-prylen hela vägen, vad händer då? Plötsligt är man en soldat som skjuter ihjäl folk bara för att ”nån gav order om det”. 

Min yngsta unge är bara ett halvår än, men förr eller senare är det dags för det här kalaset med henne också. Men då vetetusan om jag ska dumpa magkänslan sådär fort. Det får bli längre inskolningar och långsamma lämningar och allt annat som inte står i byns regelbok. För magkänslan och jag är ändå, vad byn än säger, gjorda för varann. 

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons: