– Mamma, jag vill inte att du ska dricka mer saft för jag vill inte att du ska bli för tjock.
Hon är tre år. Fyra om någon i omgivningen frågar, men det är en vit lögn. På pappret är hon bara tre. Tre bast, och har redan fattat grejen.
Jag känner det i magen. I min icke önskvärda mage alltså, den som inte är enligt mallen, precis som de allra flesta magar. En cocktail av känslor knockar mig och jag känner sorg, ilska, chock och maktlöshet på samma gång. Jag vet inte vad jag ska svara. Kan inte låta bli att bli upprörd och frågar vem som har pratat med henne om sånt och då svarar hon ”ingen” eller ”vet inte”.
Några veckor senare säger hon till mig:
– Mamma, titta vad jag är smal. Vad smal jag är!
Ögonen tindrar och mitt föräldraskap rasar inombords. Hon är tre och jag har inte lyckats skydda henne mot det här kvävande idealet. Det krävs en by att uppfostra ett barn och jag skyller på byn. Klart det kommer från byn, klart att det är invånarna i byn som planterat det här i min treåring. Det kan väl inte vara jag?
Det får inte vara jag.
*
Jag ser Mia Skäringers tv-program ”Kroppshets” och diskuterar med min medförälder vilka sköldar vi kan skapa oss. Vilka svärd vi kan smida och vilka skyddsnät vi kan väva.
För jag vill att mina barn ska leva i en värld med olika kroppar. Olika färger, former, funktioner. Jag vill ge dem kvinnorna på klättercentrets stora starka överkroppar. Vill ge dem Stina Wollters målningar av kroppslandsskap i vårt vardagsrum. Vill ge dem badhuset.
Ja, framförallt vill jag nog ge dem BADHUSET.
Har ni varit i badhuset/simhallen/alla bakteriers Hultsfredsfestival? Klart ni har. Men har ni VARIT där? På riktigt varit där. Kanske mer specifikt i bastun. Om man gillar 70-gradig värme eller ej är egentligen oväsentligt. Det är inte värmen som är grejen med bastun. Rummets främsta uppgift är att vara ett fredat ställe. En säker plats. Ett separatistiskt rum. En everyday-klubb för snubbar, och en everyday-Statementfestival för oss kvinns.
*
En plats där olika sorters kroppar, med diverse storlekar och former, får ta plats och finnas IFRED. Får sitta utan att rätta till valkarna. Utan dömande blickar, utan att vara knullbara eller icke knullbara, utan att vara till lags eller störande för normen, utan att passa in. För i bastun finns det ingenting att passa in i. Där finns vi alla.
Barnkropparna som nyss har hoppat i en vattenpöl, tanterna som fött fyra barn och fortfarande står. Bara en brits. Inga säten, utan en brits. ”Sitt här. Ta den plats du behöver.” (Varför finns det just säten i bussar förresten? Det vore så mycket bättre med britsar. En brits kan ge plats åt tre barnrumpor, eller två mellanrumpor, eller en storrumpa. Inga konstigheter.)
Jag och min medförälder sitter där i soffan och samlar stenar till den mur vi ska bygga för att skydda. Bastun i badhuset är en sten. Sagor och filmer som visar något annat än Ariel-kroppar är en sten. Min egen mammakropp och kärleken till den är en sten.
*
Älsklingar.
Är det badhuset som ska skydda er från fingrarna i halsen och rödpennorna i blicken? De rödpennor ni kommer att använda framför spegeln när ni rättar era egna kroppar. Kropparna. De som skulle få vara tempel men som så länge behandlats som tillfälliga och bristfälliga baracker. Trots att de ÄR mirakel. Trots att de kan utföra stordåd.
Guldklimpar.
Hur ska jag smida era svärd? Hur ska jag kunna skicka er ut på slagfältet? Jag vill inte göra det. Måste jag?
Döttrar.
Jag kan inte riva ned reklamerna på stan, men jag kan tapetsera våra väggar här hemma med någonting annat. Men måste jag väva det där skyddsnätet? Måste jag ta höjd för att ni kan komma att falla? Jag vill ju inte väva er skyddsnät. Jag vill ju väva er glädjerus och dans och vila och lust och njutning.
Byn.
Du som så bestämt och utan diskussion ska gå bredvid mig när vi uppfostrar, uppmuntrar, uppbringar de två jag älskar mest av allt. När vi leder dem genom snår och längs redan upptrampade stigar. Byn - jag vill inte skicka mina barn i strid. Jag vill inte väva dem skyddsnät.
Kan vi tillsammans montera ned slagfältet, eller åtminstone gräva tunnlar och genvägar under det, så kan jag lära dem hitta, så kan jag ge dem kartor. Kan vi jobba på det tillsammans? Jag lovar att göra allt jag kan.