"Ni måste sätta gränser, ni kan inte låta barnen bestämma allt", hör jag ibland. Det är en allmän inställning, att det är hemskt med allt detta curlande som försiggår i familjer. Själv blir jag ibland alldeles kollrig när mitt barn vrålskriker för att jag lagt frukt i morgongröten, eller kniper ihop munnen när jag ska borsta hennes tänder. Kan hon inte bara göra som jag säger?! Hur svårt ska det vara.
Sen inser jag hur otroligt lite mina barn kan påverka sin situation. Hur lite makt de har över sig själva. Jag (och deras pappa) har bestämt var de ska bo, vilken skola de ska gå i, och i vilket hus de bor i. Vi har bestämt om de får ha husdjur, och vilket husdjur det ska vara. Vi bestämmer också, för det allra mesta, vad vi ska äta till frukost, lunch och middag. Vi har bestämt hur, och var, de ska tillbringa sitt sommarlov.
Vi bestämmer över skärmtiden, över när de ska sova, över när de ska vakna, över när de får leka med kompisar och över när de ska klippa naglarna. Vi bestämmer att de måste kissa även när de inte är kissnödiga (ALLA måste kissa innan vi åker bil/ska gå och lägga oss).
*
Ja, de får också bestämma. De får bestämma vilket lördagsgodis de ska få (men inte hur mycket, och oftast får de bara välja på de torra bitarna som blivit över från diverse kalas) och de får bestämma vad de ska leka. De får bestämma vilka kläder de ska ha, ibland. Ibland får de bestämma fredagsfilm, men oftast manipulerar vi dem till att se det vi själva vill se.
Och som om inte detta vore nog är vi på dem stup i kvarten. STUP i kvarten!
”Ska du inte äta upp den där? Du kan väl smaka i alla fall, tänk om du gillar den.”
”Blir det inte varmt med strumporna? Kom så tar vi av dem.”
”Är du kissnödig? Nehej, men ska du inte passa på att kissa ändå? Säkerhetskissa? Gör det. Jo, men gör det nu. Prova i alla fall.”
"Nu har tio minuter gått, nu får du stänga av spelet."
Tänk dig in i att valfri släkting/vuxen/vän/kollega hade fällt valfri av ovanstående kommentarer och i alla fall jag hade fått irritations-ryck i ögat. Jag tar det för givet nu, men tanken på att jag kan strunta i att borsta tänderna OM JAG VILL är ganska härlig. Jag bestämmer själv. Det finns ingen som säger till mig att "Det blir inget Netflix innan du har borstat tänderna" eller "Chips? Nej, det är inte fredag idag".
*
Visst, de får all mat serverad, oftast hemlagad. De får sova i vår säng, de får sitta på våra axlar, och ganska ofta tänker jag att jag hade velat byta. Jag vill också bli buren och slippa ta ansvar för försörjning och hushållssysslor. De håller ju våra hjärtan i små askar som bara de har nyckel till. De får vår eviga och villkorslösa, eventuellt kvävande, kärlek.
Men ändå. När man backar och får perspektiv. Jag visste ju på förhand att barn per definition har väldigt, väldigt lite makt, men när jag synar det i sömmarna, och inser vilka tyranner och diktatorer vi faktiskt ÄR, är det väldigt, väldigt underligt att de inte dängt dockskåpet i huvudet på mig och kvävt mig med legobitar.