Det plingade till i telefonen, ett MMS från de som tagit en höstresa till värmen. Palmer, sandstrand, blått vatten och på det lilla lilla strandbordet trängdes oliverna med Kalles kaviar. Vad säger det om oss att vi packar för nya äventyr men väljer att låta Kalles kaviar, knäckebröd och svenskt kaffe ta plats i resväskan, och känner enorm trygghet i vetskapen om att IKEA i Tokyo minsann serverar svenska köttbullar.
Oavsett om en är gourmet eller avskyr att spendera tid i köket är mat en enormt stor del av våra liv. Mat, framförallt smak och doft av mat, är starkt förknippat med våra minnen. Ett av mina starkaste barndomsminnen är smaken av farmors pannkakor.
Smörstekta, gyllenbruna, tunna som papper och med perfekt krispiga kanter. Till det serverades såklart hemgjort äppelmos. Kanske är det inte konstigt att pannkakor är det jag längtar efter de där dagarna då en bara vill gömma sig under täcket. För det är ju inte bara pannkakor, det är trygghet och omtanke och att inte behöva vara vuxen för en liten stund.
När vi packar Kalles kaviar packar vi ned en del av oss själva, en del av det vi förknippar med trygghet och känslan av "hemma". Det är detta jag vill att vi tänker på idag, när människor tar sin tillflykt till det vi anser vara vårt trygga hem.
Delar våra minnen och kulturer
Istället för att gnissla tänder över kulturer vi inte förstår och muttra om att "bor en i Sverige får en anpassa sig efter hur vi lever i Sverige" kan vi fundera på det behov vi har av att ta med Kalle på solsemestern.
Det behovet har nyanlända medborgare av baharat (kryddblandning med kryddpeppar, svartpeppar, kanel, ingefära, muskot, kryddnejlika och kardemumma) och dawood basha (syrianska köttbullar) och de har inte kommit till Sverige på solsemester.
Vet ni vad det allra bästa är? Mat sträcker sig över landsgränser och kräver inget språk. Genom att dela en måltid med en annan människa delar vi med oss av våra minnen och kulturer och om vi har tur är det precis det vi också får ta del av.
Louise Arvidsson