Ingen verkar längre reagera på att unga människor så gott som varje vecka skjuts ihjäl i vårt land. Nästan dagligen matas vi med nyheter om ”skjutningar”. Det skjuts ihjäl folk i bostadsområden, på restauranger och på gym. Det har blivit så normaliserat att det troligen skulle vara en större nyhet om det inte förekommit några skjutningar alls på några veckor. Hur sjukt är inte det?
Hittills i år har det varit fler än 60 dödsskjutningar i Sverige (och flerdubbelt antal skottskadade). Varför skräms vi inte mer över situationen och reagerar med kraft mot denna utveckling, där kriminella gäng och drogrelaterat våld breder ut sig i våra städer? Förresten, att ordet ”skjutningar” används, skrämmer åtminstone mig, då ordet i sig förringar allvaret enligt mig. Det är ju mord och avrättningar vi har mitt ibland oss. Trots det sitter vi där avtrubbade hemma i trygga tv-soffan och reagerar möjligen med ett uppgivet ”jasså, nu igen” och tänker att det där är ju inget som drabbar oss.
*
Konstigt nog har vi även blivit avtrubbade när saker drabbar oss själva. Vi accepterar försämrad samhällsservice, särskilt när försämringen liksom smyger sig på. Men även dramatiska försämringar finner vi oss i utan att protestera särskilt högljutt.
Då tänker jag till exempel på de höga elpriserna och den skenande inflationen i spåren av detta. Många befinner sig i en situation där lönen inte längre räcker till ens när två i hushållet arbetar heltid. När det gäller hushåll som redan tidigare haft svårt att klara ekonomin är situationen naturligtvis katastrofal. Vi har en utbredd fattigdom att vänta, då människor inte längre klarar att tillgodose sina grundläggande behov. När man redan dragit in på allt överflödigt och fortfarande inte klarar att få mat och värme är någonting väldigt fel.
*
När man pratar med personer som arbetar inom socialtjänsten vittnar de om ett ökat antal orosanmälningar för barn vars föräldrar inte kan betala elräkningen, och där elen riskerar att stängas av. De berättar om ökad förekomst av både missbruk och våld i nära relation eftersom folk är stressade och mår dåligt över ekonomin. De vittnar om att barn uteblir från gymnasieskolan för att istället jobba och dra in pengar till hushållet. Vi har nog bara sett början. Den ökade fattigdomen kommer tveklöst även ha påverkan på kriminaliteten. ”Om det ändå inte går att klara livets nödtorft genom vanligt hederligt arbete, varför ens försöka?” kanske en uppgivenhet kan motiveras med.
Elbolagens kundtjänster får ta emot samtal av desperata människor som pratar om självmord, varpå de rekommenderas att söka hjälp via psykiatrin. Som om psykiatrin inte redan innan vore överbelastad, hur kommer det att bli framöver när alla skuldsatta människor söker sig dit?
*
Vi är såklart många som är upprörda över att Sveriges tidigare välfungerande energiförsörjning har avvecklats på ett synnerligen naivt och oansvarigt sätt. Resultatet är katastrofalt. Men borde vi inte vara ännu mer förbannade och verkligen ställa de ansvariga till svars för hur det har blivit? Men eftersom vi är generellt avtrubbade och finner oss i det mesta så gör vi inte det.
Den avgående makten kan därför smita ifrån sitt ansvar för den uppkomna elkrisen. Konstigt nog så ökar istället sossarnas popularitet, det kan bara förklaras med att den tillträdande makten gör ett lika uselt jobb. Minnet är kort och nu är det de som får stå till svars. En regering som gick till val på att rädda människors ekonomi, men som ännu inte lyckats leverera någonting alls till vare sig hushåll eller företag. Allra minst hopp.
*
Men trots allt så är vi likt förbaskat ganska avtrubbade och finner oss i det mesta. Vi har blivit tillsagda att spara el, vilket de flesta gör, inte bara av ekonomisk självbevarelsedrift utan även för att vi uppmanats att vara solidariska. Mången svensk genomlider därför denna vinter i ren energifattigdom. I mörker och kyla.
Vi accepterar återigen situationen och skäms lite om vi lämnar belysningen på i rummet där vi inte befinner oss. Energispartipsen haglar och vi kan läsa mysreportage i tidningen om hushåll som lyckats få ner sin elanvändning till ett minimum. Som att det är en dygd att leva i energisvält. Ve den som har handdukstorken på!
Avtrubbade sitter vi snällt och väntar och hoppas på politikernas välvilja och godhet, så att vi har en chans att klara elräkningen, när vi istället borde skrika högt och protestera: Lös situationen! Elprismarknaden fungerar inte, gör om systemet genast! Gör vad ni kan för att ordna fram energi åt folket snarast! Vi vill ha en hållbar lösning och en trygg energiförsörjning över tid.
Vi är som avtrubbade inför ett totalt förfall av vårt samhälles välstånd, men lika mycket har vi trubbats av i viljan att försvara vår trygghet, våra rättigheter, våra drömmar och visioner. Hur har det kunnat bli så här?
Magdalena Lidestam
Fotnot: Magdalena Lidestam bor i Överum, är fyrabarnsmor och folkhälsovetare. Hon jobbar idag på Arbetsförmedlingen i Västervik som arbetsförmedlare, främst inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon har tidigare varit politiskt aktiv för Moderaterna i Västervik och är numera distriktsordförande för Medborgerlig Samling i Kalmar län. Magadalena Lidestam har ett stort intresse för samhällsfrågor och skriver en krönika i månaden för vår tidning. Åsikterna som framförs är skribentens egna.