Samtalade med en lärarinna och en företagare alldeles nyligen. Lärarinnan sa:
”Det är annorlunda i skolan idag mot för bara tio år sedan… då fanns det ett par barn med problem i en klass… nu har vi kanske tio…”
Vad för problem, undrade jag?
”Nja, egentligen kanske det är deras föräldrar som har problem. De läser inte läxor med barnen längre och när vi frågar dem varför, säger de att de inte har tid.”
Inte tid!? Undrar jag.
”Ja, de har för mycket att göra själva. Efter jobbet väntar en rad engagemang för deras eget välbefinnande, de hinner helt enkelt inte läsa läxor, hör du vad jag säger; pappa och mamma hinner inte läsa läxor med sina barn! - … och då får barnen problem i skolan.”
*
Vad säger föräldrarna då, när ni påpekar detta?
”Det säger att det är vårt jobb, det är vi lärare som ska både fostra och lära deras barn. Det kan finnas en chans om det är ett par i varje klass, men är det tio så är det en omöjlig uppgift för oss. Alla i klassen blir lidande.”
”Många pratar om att vi har en ny generation barn, men sanningen är att vi har en ny generation föräldrar som själva är barn och som inte förstått vad föräldraskap egentligen är. Det är ett livslångt engagemang där man själv alltid, jag säger alltid, är i sista hand. Man må bli tjock och otränad, man må missa en och annan parmiddag och man må avstå en och annan weekendresa på tu man hand – läxorna och barnens skolgång är i alla lägen viktigast.”
”Sedan har vi ju invandrarföräldrarna, som inte alls kan läsa med sina barn. Många kan varken prata, skriva eller läsa svenska. De barnen har också blivit fler.”
*
Jag funderar: Idag hamnar invandrarbarnen i skolan där de förutom ett nytt språk, ska tillgodogöra sig all kunskap genom det nya språket? Jag förstår att de måste ha ett modersmål som förstaspråk (för så är det, svenska är andraspråk), för att klara ett annat språk, men var finns resurserna för det i svenska skolan?
Många av barnen klarar sig i regel bra med åren, i gymnasiet är de oftast ifatt och kan acklimatisera sig med bra kunskap i svenska. Men hemma i köket gäller arabiska och när mamma och pappa är på SFI så gäller arabiska också på rasterna. Två år svenskundervisning, sedan ut i arbetslivet.
*
Företagaren kommer in i samtalet: ”Det handlar om hur regering och riksdag konsekvent undviker att ta ansvar för våra invandrare, de som ska se till att välfärd och näringsliv fortsätter utvecklas. Regeringen beslutar om mängden invandrare, men låter kommunerna som inte har något veto, betala. Det gör att våra invandrare bara har två år på sig att lära sig språket genom SFI (Svenska för invandrare). ”
Företagaren fortsätter: ”Jag har en arabisk man på stödanställning, han har gått två år i SFI, har varit hos mig i ett år, och han svarar fortfarande ”ok” på allt jag säger. Han går fortfarande åt vänster när jag säger höger, jag får visa honom allt med teckenspråk och handling. Han kan helt enkelt inte ta in instruktioner på svenska. Han förstår inte språket. Än mindre kan han tala det. Varför tror regering och riksdag att detta kommer att fungera?”
Jag flikar in: Denna höst har 60 miljoner kronor skickats ut i extra statsbidrag till kommunernas SFI-verksamhet. Bra, men en spottstyver i sammanhanget. Det är uppenbart att man inte förstått kostnaden med att ge våra invandrare ett svenskt språk. Skolverket skriver; Svenska för invandrare är en egen utbildningsform som ska ge alla grundläggande kunskaper i Svenska. Svenska för invandrare har funnits i Sverige sedan mitten på sextiotalet och har ungefär 100 000 studenter årligen.
Företagaren igen: ”Det kanske fungerade på 1900-talet då vi hade arbetskraftsinvandrare från bland annat Finland men idag fungerar det mycket dåligt. För egen del kan jag stå bredvid och se på, men jag tycker oerhört synd om dessa invandrare som inget hellre vill än att arbeta men som knappast är anställningsbara idag. På grund av språket.”
*
Vad tycker du man ska göra då, frågar jag?
”Tja, varför inte fortsätta med SFI två-tre år till eller så långt det behövs för att personen ska kunna hantera språket hjälpligt? Det är här jag menar att riksdagen inte tar sitt ansvar. Man borde kontrollera språkkunskapen efter två år, och de som inte klarar det måste fortsätta läsa och inte slussas ut på arbetsmarknaden eller i offentlig sektor. Med statliga pengar, inte kommunala skattemedel. Kommunen har ju ingen beslutsrätt. Så staten, som fattar besluten, borde ta hela ansvaret. I företagsvärlden vet vi hur kostnader påverkar vårt agerande. I politiken är det inte alltid självklart.”
Vi avrundade med att önska varandra Gott Nytt År.
Med viss resignation.