Krisen visar att demokratin i kommunen fungerar, menar Micael Glennfalk i sin söndagskrönika.
Foto: Jakob Karlsson
Jag känner knappast till en kommun med mer politiskt intresserad invånarskara än Vimmerby.
Under min tid som politiker mötte jag åtskilliga kommunföreträdare och de förvånades över det stora engagemang för lokal politik som fanns och finns hos Vimmerbys befolkning.
Å andra sidan – okunnigheten i kommentarsfälten är ibland slående, ja näst intill frustrerande, trots den mängd artiklar om lokal politik som lokalmedia publicerar. Spaltmeter skrivs. Ändå – så många som säger sig inte veta, inte känna till, inte läser på.
Ta som den senaste ”affären”: Krisen i stadshuset. Fortfarande skriver och kommenterar folk att kommunalrådet ”avsattes” på ett odemokratiskt sätt. Man påstår att rådet är vald till sin post av väljarna och bara kan avsättas av väljarna. Så fel.
Faktum är att ett kommunalråd knappast kan avsättas alls under en mandatperiod. Inte ens om rådet nekas ansvarsfrihet. I princip kan en KSO bara gå när hen känner att förtroendet är borta. Och då måste fatta beslutet själv.
*
Demokratin är väl fungerande i Vimmerby. Det visar inte minst den senaste affären.
Det startade med en visselblåsare, en centerpartist. Visselblåsare har viktiga funktioner i alla demokratier. Visselblåsarens främsta verktyg är media. Media fann att kommunchefen var sjukskriven. Dagens Vimmerby publicerade visselblåsarens synpunkter på arbetssituationen i stadshuset. Det kunde lika gärna varit en debattartikel, han kunde lika gärna varit anonym.
Vad skulle media göra? Somliga menar att media inte alls skulle publicera, att man startar drev. Vad ska vi ha media till? Att berätta om bygdeauktioner där hemosten når rekordpris är givetvis en lokalt berättigad artikel som har sina läsare, men om vi inte hade en granskande mediefunktion som gagnar ett öppet och demokratiskt samhälle så är jag rätt säker på att landet inte varit en demokrati.
Medias uppgift är att förmedla åsikter, söka svar, granska uppgifter och försöka hitta konfliktpunkterna. Det är det vi vill läsa. Vad säger ena sidan, vad svarar den andra sidan? Problem uppstår om man inte riktigt vet vilka som är motparter. Allmänheten trodde det var tjänstepersoner mot politiker. ”Tjänstemannastyre” skrev man. Fel igen.
Nu var det ju inte tjänstemännen som var på ”andra sidan”. Det var andra politiker! På båda sidor stod politiker.
*
För krisen i Stadshuset är en politiskt strid. Jasså, säger ni. Jo, säger jag. Det är en politiskt strid av det skälet att tjänstemän inte tillsätter politiker i stadshuset. Det gör andra politiker.
Vi väljare väljer till fullmäktige men inget mer. Vårt kommunalråd väljs av fullmäktige. Det kallas representativ demokrati. Ska vi agera mot eller med någon politiker så ska vi vända oss till våra fullmäktigeledamöter. De är folkvalda, de fattar besluten. Ring din fullmäktigeledamot med din synpunkt! Där kan du hävda att du är hens väljare.
Alltså kan fullmäktige välja vilka man vill till alla beslutande styrelser och nämnder i stadshuset. Inte vi allmänheten. Inte media. Inte debattörerna. Fullmäktige valde en kommunstyrelse och fördelar mandaten ungefär proportionerligt i förhållande till hur fullmäktigeförsamlingen är partipolitiskt sammansatt. Ett valtekniskt samarbete (alliansen) kan inbördes rucka på fördelningen. Alla partier vill ha sina mest kryssade personer på viktiga poster. I Vimmerbys fall blev centern störst, de tog ordförandeposten i kommunstyrelsen och nominerade Ingela Nilsson Nachtweij. Hon valdes av fullmäktige. Observera, hon valdes inte av sina väljare annat än indirekt, de som gav henne många kryss. Men innan dess hade medlemmarna också satt henne högt på sin valsedel.
Sålunda: Politiker på båda sidor i striden. Striden handlade kort och gott om - förtroende.
*
Kommunchefen då? Hon kan avsättas av kommunstyrelsen vars beslut hon styrs av. Det är majoritetens beslut hon verkställer. Hon kan också bli avsatt av samma skäl som gjorde att kommunalrådet valde att gå: brist på förtroende.
I kommunalrådets fall sviktade förtroendet för KSO i hela kommunstyrelsen, alltså även hos representanterna från hennes eget parti. Jag är ganska säker på att hon fortsatt har en stark position i partiet, men inte som deras ledande politiker i kommunstyrelsen.
Sviktar ledningsgruppens (och/eller kommunstyrelsens) förtroende för kommunchefen är jag säker på att hon också tvingas avgå.
Hela det politiska styrskicket, och det organisatoriska med tjänstepersoner, bygger på att förtroende finns både inom grupperna, mellan grupperna och mellan personer. Det är förtroende vår demokrati bygger på, vi ger i våra val förtroende till de politiker vi tror på. De ger i sin tur förtroende till de tjänstemän de anställer.
Så slutligen; det som skett i Vimmerby visar att vår demokrati fungerar. Att det däremot är en mycket tuff vardag för politiker på alla nivåer, men särskilt i toppen av partier och i kommunen, det kan jag skriva under på. Det har inte blivit enklare sedan sociala medier tillkom.
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i DV, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna och inte DV:s.