Ibland önskar jag att du tänkte på 1957, Sandor

Du tittar bak på mig. Ser frågande ut, men samtidigt lite stressad och hetsig.

"Var det rätt? Det var era siffror jag använde."

Jag nickar tillbaka. Säger lågt, för att inte störa talaren.

"Nästan helt korrekt".

Det är fullmäktige igen. Du och dina partivänner får inget stöd av någon annan. Ingen håller med er. Ingen förstår er oro. Ingen ger er det minsta rätt.

Du använder våra siffror från den senaste artikeln om arbetslösheten i Vimmerby för utrikesfödda. Den har stigit och du använder den för att argumentera för att det måste bli stopp nu. Det har gått för långt.

Din partikamrat anser inte att FN har rätt i att barn är barn tills de är 18 år. Gränsen bör gå vid 15. Vad FN säger spelar mindre roll.

Du går upp i talarstolen och säger att det är skillnad på tekniker och tekniker. Dessa kanske är kebabtekniker.

Många i Plenisalen reagerar instinktivt med avsky.

Men det bekommer dig inte.

Du har tidigare kallat flyktingar från Mellanöstern för kannibaler och huvudjägare. Du har sagt att islam inte hör hemma här. Du har sagt, innan flyktingkrisen tog fart på allvar, att Sverige inte ska ta emot en enda invandrare utöver FN-avtalen. Du har sagt att inbördeskrig kanske måste självdö.

Du har förmodligen sett bilden på treårige Alan. Kanske läst vårt reportage om Emad Bayzeed, som inte vill något hellre än att hjälpa Sverige som Sverige hjälpt honom. Han vill bli polis när han blir stor.

Ni vill tillbaka till ett Sverige som gått förlorat. Ni är oroliga för vad som sker. Ni är oroliga för hur mycket vi klarar av, för vad som är rimligt och för vad som är hållbart. Det får man ha respekt för. Det är många som pratar om det. Det är många som är oroliga.

Men ibland måste du lyfta blicken. Eller egentligen behöver du inte ens det.

Jag tänker att du ska tänka tillbaka på den där åttaårige killen. Han som klättrade över stängsel tillsammans med sin pappa, han som flydde för sitt liv. Han som lämnade sitt land. Han var bara ett litet barn, men han fick ett nytt land. En framtid. Han togs emot med öppna armar.

Han var bara åtta år. Ett oskrivet blad. Och inte ett dugg olik de åttaåringar som kommer nu.

Förutom att han var europé och inte syrier eller afghan eller eritrean. Men troligen var han lika rädd.

Det var du själv, Sandor.

Fotnot: Den här krönikan har fått ny spridning. Notera att den är från 2015.