Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Längtar du till vintern?

Svarsalternativ:

Ja
Nej
RöstaSe resultat

Annons:

Tess Fridh, 15, fick läsa sin novell "För din skull" i samband med invigningen av Vimmerby berättar. Foto: Simon Henriksson

Tess fick läsa sitt vinnarbidrag: "Han ville ha min autograf"

I samband med att "Vimmerby berättar" invigdes fick 15-åriga Tess Fridh läsa sitt vinnande bidrag i novelltävlingen i Vimmerby.
– Det nervöst såklart, men jag blev lugn efter ett tag, säger hon.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Tess Fridh skrev novellen "För din skull" till förra årets novelltävling som arrangeras av Vimmerby Astrid Lindgren Rotaryklubb. Då blev hon utnämnd till vinnare.

I samband med invigningen av barn- och ungdomslitteraturfestivalen "Vimmerby berättar" på Stadshotellet fick hon chansen att läsa sin novell för de som hade kommit.

– Det var väldigt roligt. Lite nervöst såklart, men det kändes ändå bra. Jag blev lugn efter ett tag, säher Tess Fridh, som går i nian på Vimarskolan.

Efteråt fick hon prata med författaren Elias Våhlund, som skrivit "Handbok för superhjältar". 

– Han sa att tyckte den var bra och att jag skulle fortsätta skriva. Sedan ville han ha min autograf, säger hon och skrattar.

"Skulle vilja skriva för andra"

Hon skriver en del berättar hon och ställde även upp i årets novelltävling.

– Det är mest till skolan, men när vi har det som skoluppgift tycker jag att det är jättekul.

Hur var det att vinna?

– Det var så kul, jag blev jätteglad. Jag hade aldrig varit med tidigare, så det var kul att få känna att de tyckte att den var bra. 

Har du författarambitioner i framtiden?

– Jag läser en hel del och skulle absolut vilja skriva för andra, så ja, det har jag. Det var kul att få vara med här.

Fakta

För din skull av Tess Fridh:

Allt började den där tisdagsmorgonen. Vi hade precis fått veta att vi skulle göra ett grupparbete. Vi fick så klart inte välja partner, för då skulle jag aldrig ha valt att jobba med Elias.

Han är en av de tystlåtna och ensamma killarna som sitter längst bak i klassrummet. Egentligen har jag ingenting emot honom. Men han är inte någon man pratar med. Eftersom han nu var min partner så skulle det bli svårt att göra ett grupparbete utan att prata, så jag bestämde mig att ta första steget.

Jag blev paff över vilken mörk röst han hade när hans svarade på om vi skulle arbeta hemma hos honom. Det kändes som han inte tyckte om min fråga, men efter flera om och men bestämdes det att vi skulle gå hem till honom efter skolan.

När jag klev in hemma hos Elias gick det en rysning genom mig. Det var allt annat än hemtrevligt. Jag tror han såg det i mitt förvånade ansikte, för hans blick flackade mer än vanligt och han nästan tryckte mig uppför trappan och in på sitt rum. När jag stod där mitt i rummet, kunde jag i hans oroliga och nervösa blick se en ganska söt kille som jag aldrig sett förut. Efter några timmar av pluggande, pratande och till och med lite skrattande, var det dags att dra hemåt. Jag hade insett att Elias faktiskt var en trevlig kille och att han inte alls var som jag hade tänkt mig.

När jag hade kommit ner i hallen och skulle säga hejdå rycktes dörren upp och en fullvuxen man kom invinglandes. I handen hade han en flaska sprit och han såg inte nådig ut. Elias ögon spärrades upp och han började skrika: "Ut!" "Ut!".

Jag skyndade ut och på väggen såg jag en tavla på mannen, som precis hade kommit inspringandes. Det var Elias pappa.

Förtvivlad och rädd sprang jag hela vägen hem. Tunga regndroppar som snart skulle förvandla vinterlandet till ett slaskigt helveteslandskap föll och tårarna som rann nedför mina kinder och innanför min jacka var inte bara ledsna tårar, utan även oroliga.

Skulle jag verkligen ha lämnat Elias själv med sin berusade pappa eller skulle jag ha trotsat hans ord om att lämna huset? Jag visste inte, jag hade aldrig varit med om en liknande situation.

När jag kom till skolan nästa dag var inte Elias där och när jag frågade läraren varför, svarade hon lite lamt att hon inte visste. Vad jag än gjorde så kunde jag inte släppa tanken på vad som hade hänt Elias.

Efter skolan stod jag utanför det nakna, rysliga huset och tvekade inte en sekund att knacka på. När dörren öppnades stod där en mörkblond kille, i blå morgonrock som matchade den blålila blåtiran som fanns i hans bleka ansikte. Jag kramade honom och kände då att mycket av den oron jag burit på rann av mig.

"Vill du komma in så jag kan förklara", sa han och släppte in mig.

"Pappa är sjuk, eller vad man ska säga, men det märkte du säkert".

"Jag är så ledsen", var det enda jag fick fram.

Elias berättade hur hans pappa hade skapat blåtiran i hans ansikte, slag efter slag, och hur han efter det hade svimmat. När han vaknade efter några minuter var hans pappa som bortblåst.

Det var sorgligt och jag visste inte vad jag skulle göra, men jag visste att det inte kunde fortsätta så här och att jag var tvungen att agera. Som avslutning på samtalet kramade vi om varandra igen och jag gav honom mitt nummer och sa att han kunde ringa när som helst. Jag lämnade huset och vandrade hem med funderingar på vad jag skulle göra.

När jag kom till skolan nästa dag hade jag bestämt mig. Jag skulle gå till skolkuratorn och berätta allt. Förhoppningsvis skulle kuratorn förstå mig och göra något åt saken. Jag hoppades även att Elias skulle förstå och inte hata mig. Senare samma dag berättade jag allt för kuratorn och när jag var klar hade både hon och jag fällt varsin tår. Hon lovade hjälpa Elias och hans pappa och att allting skulle bli bra.

Direkt efter skolan gick jag hem till Elias och berättade att jag pratat med skolkuratorn. Han tittade på mig.

"Jag vill aldrig mer se dig!"

Förstod inte Elias hur modig jag varit bara för hans skull, att jag hade gjort så att han aldrig mer skulle få en blåtira av sin pappa? Varför förstod han mig inte?

Nu går jag hem till mig och hoppas att Elias en dag ska höra av sig, även om det känns avlägset.

Annons:

Simon Henriksson

Simon Henriksson

simon.henriksson@dagensvimmerby.se

076 815 45 71

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

LEDIGA JOBB

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Gå tillbaka till mobilversion