Utsålt sedan länge – och visst lämnade Linnéa Claesson ingen besviken efter sitt framträdande på Astrid Lindgrens Näs förra veckan. Men var var männen?
Debattören Linnéa Claesson har på kort tid blivit en av Sveriges mest omdiskuterade opinionsbildare. Det är förvånade med tanke på hennes allmängiltiga anslag: vi ska vara snälla mot varandra på nätet, vi ska markera när någon säger något dumt, vi ska ta hand om människor som utsätts för krig, män och kvinnor ska vara lika mycket värda, vi ska inte fostra barn in i förminskande roller.
Det är absolut inte förvånande med tanke på att det som vi under lång tid kunnat lita på som allmängiltigt korrekt är under allt kratigare attack. Därför blir Linnéa Claesson både hotad av extremhögern och kallad för tönt av profilerade kulturskribenter. Sådan är vår tid.
"Min feminism är öppen"
På Astrid Lindgrens Näs har Linneá Claesson varken fiender eller meningsmotståndare. Publiken består av redan frälsta och 95 procent är kvinnor. Som vanligt när kvinnor pratar om jämställdhet är det i stort sett bara kvinnor som lyssnar.
”Min jämställdhet är öppen. Jag erbjuder männen att ta min hand och arbeta tillsammans”, säger Linnéa Claesson från scenen. Tyvärr är männen någon annanstans.
Claesson frågar vad och hur ofta de få männen på plats brukar bete sig på ett särskilt sätt för att minska risken för att bli utsatt för sexuellt våld. Ingen har någonsin gjort det.
Claesson ställer samma fråga till kvinnorna. Alla gör det. Hela tiden.
Effekten är stark, tystnaden talande, men det är fortfarande inga män där.
Politiskt och mänskligt korrekt
Föreläsningen är stark, rolig, viktig. Claesson samtalar ofta med publiken, ger dem små uppgifter här och där, skickar ut frågor och ämnen att fundera kring.
Greppet fungerar fint och ger ett ledigt intryck. Man kan säga att föreläsningen är den totala motsatsen till urbilden av föreläsningar; ni vet, en vit gubbe som mässar i 60 minuter och lägger 30 min på att få igång sin powerpoint från 2004.
Claesson byter friskt mellan sina huvudämnen. Det mesta kretsar kring jämställdhet, hat på internet, grundläggande attityder, solidaritet och uppfostran.
Det är väldigt politiskt och mänskligt korrekt och Claesson får välförtjänta stående ovationer av en lyrisk publik. Bismakerna är dessa: jag hade önskat att vår tid inte hade haft ett så stort behov av Linnéa Claessons budskap, jag hade önskat att vi kommit längre, jag hade önskat att fler män var beredda att ta hennes hand.