Sång, piano, legobygge, gurka, trumpet, stensättning.... Listan på de olika sakerna Tina Allén, sångerska i Kisa-bandet ”Dalen”, provat på kan göras lång. Hon styrs inte av måsten eller hur det ”borde” vara, utan följer med när livet svänger.
– Musiken kommer jag hålla på med så länge det känns roligt, och än har jag inte tröttnat, berättar Tina.
Tina Allén är född och uppvuxen i Vimmerby, och musikintresset fann hon i elvaårsåldern när hon började ta pianolektioner på Kulturskolan.
– Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag ville prova, men sedan dess har intresset aldrig falnat. Det har hänt att jag tröttnat på pianot, som är mitt huvudinstrument, men då har jag provat ett annat instrument ett tag, så länge det känts kul. Men pianot är det jag alltid återvänt till.
När hon börjat ta lektioner fick hon ett piano i födelsedagspresent av sin mamma, men Tina kände aldrig någon förväntan eller press hemifrån.
– Bara ett halvår efter att hon hade köpt det nya fina pianot ville jag börja spela trumpet istället, och hon var helt okej med det. Hon sa ingenting alls, och nu i efterhand kan jag tycka att det nästan är konstigt att hon inte blev besviken.
Men Tina trivs med att det inte ligger så mycket prestige i det hon gör.
– Senast i förrgår byggde jag med lego. Jag älskar att göra såna grejer, där man kan känna sig helt fri och utan förväntningar.
Slumpen
Tanken var att Tina skulle rikta in sig på musiken och gå Estet-programmet under gymnasiet, men av en slump blev det istället en trädgårdsutbildning på Himmelstalundsgymnasiet i Norrköping.
– Det bara blev så, kan man säga. Min kompis skulle dit på öppet hus för att hon var intresserad av en linje, och hon ville ha med mig. Jag tänkte ”men vi ska ju ha matteprov?!” men sen följde jag med ändå. Jag är ofta spontan sådär, och nästan alltid blir det bra, berättar Tina och skrattar.
Väl framme på skolan fick hon syn på två stora sandgropar där ett gäng elever höll på att knacka sten att sätta i olika mönster.
– Jag tyckte det såg kul ut och så började jag nästa termin.
Liljeholmen
Men stensättarjobbet var för tungt för hennes kropp, och hela tiden hade hon musiken kvar. När hennes mamma flyttade till Kisa efter gymnasiet sökte sig även Tina dit. Hon kände ingen, och en dag när hon var sysslolös passade hon på att gå ned till ungdomshuset Kåken, som då höll på att starta upp. Hon frågade de behövde hjälp med någonting.
– Jag kände ingen och tänkte att det kunde vara kul.
Hon fick hjälpa till att måla några väggar, och snart var hon timanställd som ungdomsledare.
– Där träffade jag Bobbo, Robin Ekberg, som också spelar i bandet. Och flera andra människor som skulle öppna nya vägar.
Av en slump, återigen, började hon sedan studera piano på Liljeholmens folkhögskola i Rimforsa.
– Vi var på en konsert där, och en kollega på Kåken peppade mig till att prata med pianoläraren efteråt. Det visade sig att det fanns lediga platser på just piano, och några veckor senare började jag.
Använda rösten
Bandet Dalen, där Tina inte spelar piano, utan sjunger, startade upp förra sommaren.
– Bobbo skickade ut ett mail till oss som är med, och skrev att han tänkte starta ett band. Han skrev att han tänkte att jag skulle sjunga, och jag tänkte att, ja, varför inte.
Parallellt med pianolektionerna i Vimmerby sjöng hon i en kör. Men när hon lyssnar på inspelningar från den tiden inser hon att mycket har hänt.
– Jag tror inte jag hade så stor koll på hur jag kunde använda rösten då. Jag sjöng mer försiktigt än jag gör nu.
The Doors är det som spelas mest i hörlurarna, och sångmässigt har hon förebilder som Lisa Ekdahl och Monica Zetterlund.
– Ibland får jag höra att min röst liknar Monica Zetterlund, och det tar jag som en komplimang.
”Jag som har scenskräck”
Någonting Tina inte tänkte på från början var att hon ibland kunde drabbas av scenskräck. Det var inte förrän efter ett tag hon började förstå vilken roll hon hade.
– Plötsligt insåg jag att det är jag som frontar bandet, eftersom att jag sjunger. Jag som har scenskräck! Men inför en spelning bestämde jag mig bara för att sluta upp med det, och det funkade. Numera är jag lite pirrig inför att ställa mig på scenen, men mest pepp.
Styrs inte av en genre
Nu har bandet släppt sin första skiva, med sju låtar, och spelat på en rad evenemang under sommaren.
– På vår Facebooksida beskriver vi musiken som ”bakåtlutade progressivt inspirerade låtar på svenska”, och jag tycker inte att vi styrs av en genre. Det kan vara en jazzig vers och sedan en reggaerefräng, jag gillar att det är så fritt.
Många av texterna till låtarna skriver Tina, och skrivandet kan funka på flera sätt. Antingen bygger hon det från en mening, eller skriver om någonting de bestämt.
– Texten till låten ”Eldar som brinner” pratade vi om innan i bandet. Det hade brunnit på flera asylboenden och vi sa att det här måste vi skriva en låt om. Sedan satte jag mig vid datorn och läste artiklar, och till sist skrev jag ihop texten.
Eneby Rock
Namnet Dalen syftar på Kisa, och första spelningen var en vardagsrumsspelning just där.
– Vi bjöd en person var, så det var ju väldigt intimt och litet.
Större lär nästa spelning bli, som kommer att äga rum på Eneby Rock.
– Jag har aldrig varit där själv, så det ska bli kul att äntligen se det.
Vad som väntar i framtiden är ingenting Tina funderar över särskilt mycket.
– Vi pratade om det i bandet häromdagen, om vi har något mål med bandet. Och vi kom fram till att det är att ha kul helt enkelt. Vårt mål är vårt nästa rep!