Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Har du varit utomlands i sommar?

Svarsalternativ:

Ja
Nej
RöstaSe resultat

Sofia Ahlstrand förlorade sin mamma som 18-åring. Då hade hon varit sjuk i hela hennes liv.

Sofia har levt sex år utan sin mamma – "Tänker på henne dagligen"

Sofia Ahlstrand levde hela sin uppväxt med en sjuk mamma. För drygt sex år sedan gick hon bort. – I min tankevärld fanns inte att hon kunde dö. Hon var ju min mamma, säger hon.

Annons:

Det är mycket jag stör mig på när det gäller mig själv. Något av det värsta jag vet är mitt kolossalt usla lokalsinne.

Efter en bra tids letande stannar jag till bilen, lägger i handbromsen och skickar en bild. "Är jag rätt?".

Min gamla skolkamrat svarar att jag har hittat rätt.

Hon bjuder på kakor och kaffe och vi slår oss ned mitt emot varandra. Skojar lite om den där klassresan i sexan. 

Vi är båda 23 år, men vi delar inte samma upplevelser och ärr i livet. 

Redan som liten fick Sofia Ahlstrand inse att hennes mamma var sjuk. Hennes sjukdom var kronisk och hon hade haft den sedan unga år. Den påverkade även Sofia direkt, som föddes med ett hjärtfel. Som elvaåring opererade hon in en pacemaker. 

– Att jag föddes med hjärtfel berodde på hennes sjukdom, säger hon. 

Hur var det – att få operera in något elektroniskt i kroppen som elvaåring?

– Jag tänkte inte alls på det. Jag hade hjärtfel och det var ju bara så. Många trodde att bara för att jag fick en pacemaker, så skulle jag bli en superatlet. Så var det ju inte riktigt, konditionen var fortfarande dålig.

Hur påverkade det dig?

– Jag märkte helt ärligt ingen skillnad. Jag måste ha ett intyg till Trafikverket för att få behålla körkortet och jag kan inte gå igenom detektorerna på flygplatsen. Jag kan inte stå i Lindex-porten heller, då kan min puls ändras och det kan bli störningar. Jag bytte när jag var 18 och ska väl byta om några år igen. Det tar ingen tid alls och jag är vaken. 

Du är vaken?

– Ja, de snittar upp och byter den, bara. 

På dig låter det som att det är som att byta tröja?

– Man ser ingenting, det enda märkliga är att man inte kan lyfta något. Det är ömt, de har ju skurit liksom. Så numera är jag väldigt kritisk till actionfilmer, haha. 

Genetiskt hjärtfel

Sofia Ahlstrands hjärtfel är genetiskt. Som 14-åring uppenbarade sig nämligen en kronisk sjukdom hos hennes mamma Christina Ahlstrand. Sjukdomen heter SLE (systemisk lupus erythematosus). Det är en autoimmun inflammationssjukdom som innebär att immunförsvaret angriper den egna kroppen. 

– Hon kunde ha perioder där det var bättre. När det var bättre för henne var det ofta varmare, så är det för många med muskel- och ledproblem. Samtidigt var hon väldigt solkänslig och kunde inte vara i solen. Sjukdomen hade hon hela livet, så det blev en jättenaturlig del. Det var som ingenting, även om den gick i vågor. I unga år, när hon var i 20-årsåldern, så var det inget problem alls.

Just det gjorde att Sofia inte riktigt insåg allvaret våren 2011. 

– Jag fattade inte hur allvarligt det var. Jag var 18 år, uppe i mig själv och bodde inte hemma och sådär. Pappa hade ringt och sagt att mamma var dålig, men jag tänkte väl mest att det är som det brukar vara.

Hennes dödsfall kom därmed något oväntat för henne. 

– Man tänker inte att ens föräldrar ska dö. För mig var det verkligen oväntat. Hon hade ett svagt immunförsvar och hade ofta problem med olika saker, men hon var också ofta på sjukhus. Ibland var hon inlagd och det var inget konstigt för mig. Jag tänkte att på sjukhus ordnar det sig. Där fixas det här. I min tankevärld fanns inte att hon skulle dö. Hon var ju min mamma. Det var en chock, men ändå inte på något sätt. En trafikolycka eller något annat är ju väldigt direkt. 

Christina fick inte i sig näring och hade svårt att svälja. Precis när hon hade fyllt 50 gick hon bort. 

– Pappa var där, men jag hann inte dit. Hon dog på sjukhuset och jag vet inte hur jag hade hanterat det. 

Fick du aldrig göra något riktigt avsked?

– Nej, det fick jag aldrig. Inte på det sättet. Jag hade varit där med min morbror och min moster ganska nyligen och då satt vi och pratade. Det var sista gången. Men jag fck ta avsked när de hade gjort i ordning henne i ett kapell, men det är så konstigt. Man vill bara: "Hallåååå?". Det är så märklig situation att stå där med någon som inte kan säga något längre. 

Hur var den första tiden?

– Jag var ledsen, men sedan blev det som vanligt. Efter fyra månader kom depressionen och sorgen. 

Tatuerat in sin mors namn

Sofia har jobbat natt och sedan har hon sett på en serie hon fastnat i. Kaffet fylls på. På armen bär hon både sin mors och sin mormors namn. 

– Jag är inte säker på att mamma hade tyckt om den, hon var inte förtjust i tatueringar. Jag gjorde den här för två år sedan. Mormor dog året efter mamma och jag tror att det blev tungt för henne.

När insåg du att din mamma kunde dö tidigt till följd av sjukdomen?

– När jag var 16 slog den tanken mig. I den åldern tror jag att många i synnerhet tar mycket för givet. Det var inte många i min släkt som hade gått bort då, men nu har det blivit det. Jag tänkte aldrig på det då. Jag tänkte att mamma kanske inte blir så gammal, men jag tror att hon blir 70 i alla fall. 

Snart har sex år gått sedan den person som gav Sofia liv lämnade jordelivet. 

– Jag tänker på henne dagligen, men på olika sätt. Jämför jag med då så är det mer i förbifarten nu och det är kortare tankar. Då kunde jag mer fastna i olika tankesätt. Kan vi inte dra tillbaka tiden och så, det var mer långa sekvenser av tankar.

Hur var det att leva med en mamma som hade den där sjukdomen?

– Jag tänkte inte så mycket på det. Hon var som en helt vanlig person, det var bara det att hon inte orkade så mycket. Hon var solkänslig, ibland var hon trött. Det var bara så det var. Ibland när vi var och handlade så kunde folk reagera. Alltså, hon var ju långsam av sjukdomen och hade det hänt i dag, så hade jag tyckt att "vafan, skärp er". 

Men då var det lite pinsamt?

– Så tänkte man då. 

"Kände mig aldrig ensam"

Sofia tror aldrig att hon kommer att sluta sörja sin mamma. 

– I början tänkte jag att det här kommer jag över, men det är ju ingen relation som tagit slut. Det är ju en nära som har dött. Det som jag upplevde efteråt vill jag inte uppleva igen. Jag tror att det ska mycket till för att det ska bli så.

Hur tog du dig igenom den jobbigaste tiden?

– Jag bodde i Linköping då och åkte hem på helgerna. Jag hade bra vänner och bra fastrar och folk omkring mig som verkligen brydde sig. Jag kände mig aldrig ensam, men jag blev deprimerad i trean. Det var ett väldigt jobbigt år. Jag orkade inte tänka på någonting. Jag var ganska vettskrämd efter studenten. Men jag fick jobb och det känns som att det har ordnat sig.

"Väldigt lugn"

Att se Sofia ta körkort och att se henne ta studenten var två saker Christina aldrig fick uppleva. Och glädje som Sofia aldrig fick dela med sin mamma. 

– Det kan kännas jättetråkigt. Hon hade svårt att köra bil, det var inte alltid hon orkade det och det hade varit kul att skjutsa på henne. 

Hur minns du din mamma?

– På slutet var det mycket sjukhus, men i livet var hon väldigt lugn. Vi drack ofta te och åt mackor. Hon var mycket för att måla, för naturen och för djuren. Jag minns mycket från hennes personlighet. Hon pratade aldrig skit om någon och hon var aldrig hård mot någon någonsin. Hon var snäll. 

De val och prioriteringar Sofia gjorde året innan hennes mammas död kan hon ångra. 

– Jag var en annan person då och man tänkte på ett annat sätt. Man var uppe i sig själv, det var andra prioriteringar och mycket fester. Det hade varit kul att vara med henne som ung vuxen. Hon berättade mycket om när hon var ung. Jag hade varit jättenyfiken på att få höra mer om det. Nära historia är väldigt intressant. Hon hade ett speciellt tänk kring mijön och konsumtionssamhället. Det har följt med mig. Hon var sund och balanserad. 

Hur tror du att hon hade sett på dig i dag?

– Jag hoppas att hon skulle ha varit nöjd med den jag var utan att vara självgod. Jag tror hon skulle ha sagt att jag inte skulle oroa mig för vissa saker och att jag inte skulle vara ledsen. Det har varit lite hit och dit, men det går bra.  

Simon Henriksson

Simon Henriksson

simon.henriksson@dagensvimmerby.se

076 815 45 71

Taggar i artikel

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons: