Du har byggt en koja under bordet och du har kalas för något av dina gosedjur. ”Ja må hon leva” sjunger du. Du pratar i telefon i ostmackan, håller den mot örat och säger:
- Hallå? Hallå?
Du är ett mirakel, idag också. Ditt hår är tunt, det liknar mer fjädrar än hår, och din röst är glad och stark.
Jag tänker på alla pusselbitar som lagts, alla stigar som trampats upp.
För flera år sedan är det augustikväll.
Det luktar utomlands i stan och mitt hjärta är alldeles nyläkt efter sommarens rannsakan. Mina kompisar är på en bar norrut, och jag ska egentligen dit och träffa dem, men istället hänger jag av en tillfällighet med några nya bekanta som vill in på ett annat ställe, där någon annans kompis är. Jag är ett föl som precis lärt mig stå igen. Det känns rangligt men mäktigt.
Han sitter i en fåtölj alldeles i närheten av dj-båset och jag vilar mina ögon på honom i sekund efter sekund. Min blick är stadig, jag låter den göra jobbet. Det är något särskilt med honom, han som ska bli din pappa, och vi åker taxi ihop, den där kvällen när vi träffas.
*
Det är många som har träffats innan oss, och som ska träffas senare. Folk träffas på festivaler, på arbetsplatser, i nybyggda busskurer och i sönderbombade hus. Folk träffas inomhus och utomhus, i värme och kyla, på Tinder och på trottoarer.
Två träffades på en dans i en hembygdsgård.
Två par finskor på ett trägolv i Östergötland, och en stig som börjar trampas. De hörs några dagar efter och bestämmer träff, går på bio. De gifter sig. Hon svimmar under bröllopet och folk tror att det växer en liten i hennes mage. Men det gör det inte då. Det ska det göra senare.
Hon skulle skriva ”Den lyckligaste dagen i våra liv” bredvid bröllopsfotografiet i det röda albumet, och hennes finskor hade börjat trampa upp en stig till dig. Men hon hade inte stått där, om inte andra stigar hade trampats innan. Om inte hennes pappa hade hoppat över det där diket när han var ung och stark, och om han inte hade burit den där tunga säcken, och om han inte hade skadat ryggen så pass att han var tvungen att sälja den stora gården som han köpt utanför Kalmar, för att han inte längre kunde inte sköta den, och flytta upp till en mindre gård, som låg närmare den där hembygdsgården som det skulle vara dans på. Om det där hoppet över det där diket hade blivit annorlunda hade de där två i finskorna kanske aldrig träffats.
Men nu hoppade pappan över diket.
Nu bar han den tunga säcken.
Nu snörde hans dotter på sig finskorna och gick på den där dansen.
*
Två andra träffas också på dans, i andra finkläder och andra finskor. De hade inte heller mötts, om det inte varit för att den ena av dem flyttat till Sverige från ett annat land. Om det inte varit för att ett krig tvingat honom från sitt hem, om han inte hade gripits av soldater, om han inte hade klarat de två åren i träbarackerna i Sachsenhausen, om hans kompis inte fått benröta och blivit erbjuden en plats på en buss mot Sverige, och om han inte tagit chansen att också smita med på den där bussen.
Men nu blev det krig. Nu blev det benröta, och nu blev det en färd på en buss mot Sverige. Nu var det just precis de två som träffades.
De som skulle bli din pappas mormor och morfar.
De som skulle bli min mormor och morfar.
Och vi, som skulle bli dina föräldrar.
Två andra träffas via en luciabild i lokaltidningen. Två träffas via en kusin. De du kallar för din egen mormor, morfar, farmor, farfar. Det var inte så länge sen du lärde dig forma orden med dina små och alldeles magiska stämband.
*
En del träffas och är så beslutsamma, har så mycket längtan, att det behövs sprutor och flera månader av tester och konstant hållna tummar. En del träffas och skickar in ansökningar och köper flygbiljetter som de lämnar fram med darrande, bultande hjärtan. Tramp, tramp. Stigarna som trampas.
Ett dike, ett världskrig, benröta och långa blickar. Så många fotsteg, så många vingslag som ska till. Små, små ringar på vattnet, som blir större. Som blir störst. Så många pusselbitar, för att få ha dig hos oss.