Linnéas Lördagskrönika: Jag vill inte ha choklad, jag vill ha en lagad mage

Jag ligger med fejset ner i ett madrasshål hos naprapaten. Hon klämmer, drar, trycker. Värmer och smörjer, visar och pekar. Jag får vända mig om på rygg och dra upp hakan lätt mot bröstkorgen. Hon känner med två fingrar precis under min navel och säger att det är en liten bit kvar. Det har läkt ihop rätt okej, men som sagt, en liten bit kvar.

En liten bit kvar för mina magmuskler att läka ihop. För de gick ju sönder, då när det låg en annan människa inuti mig. När en ny människa växte i mig, och min mage blev tvungen att slitas upp litegrann för att hon skulle få plats.

Jag har bokat tid hos naprapaten och betalar en dagslön vid varje besök för att få bukt med mitt ryggonda. Det som molar om mornarna och som kan smälla till med full kraft vid något så litet som en nysning (det är sant! En nysning!).

Och ja, jag tränar. Två till tre gånger i veckan tränar jag styrka för att orka bära på min dotter och allt det andra, men framförallt för att inte ha ont. Men det visar sig att de djupa musklerna, de som inte går att träna upp med situps och crunches, fortfarande inte har repat sig helt. Det visar sig att min kropp har glömt bort att de finns, och naprapaten ger mig bäckenbottenövningar att göra hemma. Jag laddar ned appen ”Mammamage” och kämpar, kämpar, kämpar. Försöker spänna muskler jag har glömt hur man spänner.

*

Två och ett halvt år har det gått sedan människan som levde i mig började leva utanför mig, men det är inte förrän nu jag får en grundlig genomgång av hur jag ska laga det som behöver lagas. Och jag får själv betala för det.

Jag har aldrig brutit något ben i kroppen, och jag vet inte hur vården fungerar med efterkontroller och rehab när ett eventuellt ben ska läka igen, men det hade känts rimligt att få grundliga genomgångar av hur man lagar vad som gått sönder redan vid första läkarbesöket. Det hade känts rimligt att det kontrollerades att kroppen inte användes på fel sätt innan den var redo, för att sedan få långvariga problem med andra delar av kroppen.

*

Imorgon är det mors dag, men jag vill inte ha en chokladask. Jag vill inte ha blommor, och jag vill inte ha biobiljetter. Jag vill ha en lagad mage. Jag vill att det läggs mer tid, energi och pengar på nyblivna mammors trasiga magar och jag vill att det ska vara självklart. Visst var jag på en välbehövlig rutinkontroll åtta veckor efter förlossningen, och oj vad jag kunde knipa då, men det räcker inte att kunna knipa en kisstråle. Min kropp har glömt muskler som måste kommas ihåg igen för att hålla upp hela mig, hela min kroppshydda, och kanske ett barn på höften också.

På barnavårdscentralen kallades vi till möten i föräldragrupper och fikade och pratade och fick informationsfoldrar om hur barnen lär sig äta och hur deras tänder fungerar, men vi mammor som fött barnen och som satt nedsjunkna i sofforna med trasiga magar fick inga gemensamma genomgångar av en utbildad personal som visar hur vi hittar rätt och hur vi övar upp. Det fanns inga fingrar som kontrollerade våra trasiga magar varannan vecka tills de var okej igen.

*

Människan som bodde inuti mig är bara två och ett halvt och vet inte ens om att det är mors dag imorgon. Från henne får jag nog ingen present, men önska kan man, och i present önskar jag mig en förändring, för mig själv och mina vänner som har eller har haft växande liv i magarna. Men kanske mest för henne, hon som växte inuti mig, om en annan människa ska leva inuti henne någon gång i framtiden. Om hennes inre magmuskler också ska gå isär, så önskar jag mig att hon istället för att sitta nedsjunken i en soffa på BVC med trasig mage, en kaffekopp i ena handen och torr kaka i den andra, istället får information, hjälp och de resurser hon är värd.