Linnéas lördagskrönika: Trevlighet är svaret på allt

Änderna har börjat hopa sig kring pensionärernas torra brödsmulor, den asdyra restaurangen vid strandpromenaden bygger om och hundbajsarna från förra året börjar långsamt tina upp. Nu är våren VERKLIGEN här, PÅ RIKTIGT. Till och med sommaren. Min bebis sover, fåglarna kvittrar, livet är ljuvligt.

När jag plötsligt upptäcker ett ihopskrynklat nylle framför mig. Det är ”en av de sura”. Det är då jag inser det; jag har gått rakt i fällan. Jag har nästlat in mig i ett spindelnät och spindeln är ingen annan än den här sura, sura människan. Ni vet, de som dyker upp när man minst anar det för att suga åt sig av ens livsglädje. Jag är Frodo i Sagan om ringen och det här nyllet tillhör en orch från Mordor.

Människan ser på mig med den där surströmmingsblicken och formar ord med munnen. Jag lyssnar på glad och hurtig musik i mina hörlurar och uppfattar inte vad hon säger, så jag plockar ur hörsnäckorna och fyrar av mitt allra största och snällaste leende.

- Förlåt?

- Det är ganska smalt här!

Hon syftar på att gångvägen längs strandpromenaden är smal och att jag med min barnvagn borde saktat ned istället för att gå om henne. Det här är inte en konfliktsituation, egentligen, men personen vill göra det till en. Hon vill göra en stenborg  av den här situationen trots att det bara finns legobitar att bygga av. Och när jag sedan fortsätter min promenad kan jag inte skaka av mig känslan, skavet, gnaget. Jag känner mig överrumplad, påhoppad, oskyldigt anklagad. Orchen snodde mitt goda humör och malde ner det till smulor som inte ens änderna vill ha.

*

Vi har alla stött på dem. De som langar iväg små sura kommentarer som handgranater i vanliga hyfsat oproblematiska vardagssituationer. Och sen har de klängt sig fast i ens medvetande som en liten, liten fästing som fasiken är helt omöjlig att få bort. Och så blir åtminstone den närmaste timmen lite sämre. Man blev förstenad och fick tunghäfta. Vad skulle man ha sagt? Vad skulle man ha gjort?  

Jag borde kanske ha skrikit ”Läs Kay Pollacks ’Att välja glädje’ för fan!” eller helt enkelt pillat upp en tinad hundbajs i näsborren på henne, men nej. Jag är sansad, mogen, vuxen och jag GÖR faktiskt som Kay Pollack, jag HAR läst ”Att välja glädje” (åtminstone första två kapitlen men det räcker för att fatta poängen) så jag VÄLJER just glädje. Tänker inte sjunka till det sura tonläget. Är i efterhand nöjd över mitt leende och min trevliga ton i alla fall, och kommer fram till att bättre än så kan jag inte bemöta en onödig konflikt. Trevlighet är svaret på allt.
Dessutom är det enkelt att vara trevlig. Det är som samtalsämnet ”barnprogram” – det förenar människor och det tar ingen risk. ALLA som är födda på 80-talet har älskat Disneydags. Precis som att ALLA som har växt inuti en mänsklig livmoder gillar trevlighet. Det löser inte allt, men bättre går inte att göra.

Övertrevlig funkar också. Att ta det till den yttersta gränsen, att verkligen MAXA trevligheten, för att de där konfliktletarna ska känna sig så dumma det överhuvudtaget är möjligt, är nog mitt allra bästa knep.

Förutom knepet att sluta bygga stenborgar av lego, förstås. Att sluta SKAPA konflikter när de inte finns där. Jag vet att du inte är arg på mig utan på din egen livssituation. Du är arg på att din katt har bajsat i blomkrukan eller att du förlorat jobbet eller att du fick vänta fem timmar på akuten i morse eller vad tusan som helst. Du är i vilket fall inte arg på mig, det har blivit ett missförstånd. Så bli inte arg på mig. Slå på en sandsäck istället. Och gör det på ett trevligt sätt.