En av de första ensamkommande: "Sverige är mitt land idag"

Flyktingkatastrofen som världen upplever är den värsta sedan andra världskriget. Hela Europa berörs. Och i Sverige är trycket stort. Över 12 000 ensamkommande asylsökande ungdomar väntas ta sig till Sverige i år.

Dagens Vimmerby kommer under parollen "Min flykthistoria" träffa människorna bakom siffrorna. Träffa de ensamkommande, som oftast beskrivs i tal eller massor. Vi vill låta dem prata, låta dem höras – och låta dem drömma. 

Först ut är Abbas Mohammadi. Han är 22 år, bor i Vimmerby och har alldeles nyligen fått en liten dotter. Elisa är bara några månader gammal. 

– Det känns underbart. Jag förstår hur min pappa kände när jag föddes, berättar han när vi träffas på ett av stadens fik. 

Vi känner varandra sedan tidigare. För närmare fem år sedan spelade vi fotboll tillsammans. Då var Abbas precis ny i det svenska samhället. 2009 kom han som en av de allra första ensamkommande till det nya boendet i Södra Vi. 

– Innan vi kom hade det inte varit några ensamkommande där. Vi var först. 

Hur var den första tiden? 

– Det var bra, men jag längtade mycket efter min släkt som var kvar. Men vi kände oss välkomna till Södra Vi. 

 Tolv i en båt

Två år gammal lämnade Abbas födelselandet Afghanistan. Tillsammans med hans morbrors fru tog han sig till Iran. Det var också där han växte upp. Föräldrarna var bönder och hade en gård – men mördades när Abbas var två, därför tog morbrorderns hustru med sig lille Abbas till Iran. 

– Jag har nästan aldrig sett Afghanistan. Jag är uppvuxen i Iran, men det var ganska svårt för oss där. Vi hade inga pass eller någonting som kunde bevisa att vi fick bo där. Det var problem med att vi inte kunde gå i skola, att vi inte kunde gå ut tryggt på gatorna. Vi var oroliga för polisen och i Iran gillar de inte afghaner särskilt mycket. 

Hans släktingar såg ingen ljus framtid för honom i Iran. Hans morbors fru sa åt honom att ta sig till Europa. De betalade flyktingsmugglare för att hjälpa honom. Först tog han sig via bil från Iran till Turkiet och sedan väntade en farlig resa över Medelhavet mellan Turkiet och Grekland. 

– Vi var tolv stycken i en liten gummibåt. Det var jäkligt läskigt. 

Kommer du att tänka på resan ibland? Hur mycket minns du?

– Ja, det gör jag. Det var obehagligt och det var väldigt stora vågor. Det tog tolv timmar över havet, men jag lärde känna människor. Två av dem som var på båten bor i Sverige idag. 

Vilka känslor hade du på båten?

– Ibland var jag ledsen, men jag försökte tänka att jag måste komma fram.

Vad tänker du när du ser bilder på de som dör på havet?

– Jag tänker att det kunde lika gärna varit jag. 

 Skulle till Norge

Abbas hade nått Europa, men han var inte framme. Vart han skulle visste han inte. Bara att han skulle vidare. Men 15-åringen fastnade i ett flyktingläger i den grekiska staden Petras i ett år. 

– Jag ville ta mig vidare. Vi bodde i tältläger och det var en massa andra afghaner. Det var mycket som var jobbigt att se och uppleva. I Grekland misshandlades ofta ensamkommande av polisen. Jag såg hur de mördade en person en gång. Det var en svår situation, jag blev själv slagen och vi fick gå på gatorna i flera dagar. Det var en svår situation både med polisen och folket. 

När bestämde du dig för att du skulle ta dig till Sverige?

– Aldrig egentligen. Min tanke var att ta mig till Norge. Jag hörde mycket bra om Norge och Sverige, att där tar de emot ensamkommande på ett mycket bra sätt och att människorna var snälla. 

Efter ett år fortsatte resan mot tryggheten. Med tre andra färdades Abbas från Grekland till Danmark i en lastbil. 

– Jag trodde inte att lastbilschauffören visste att vi var där, men det gjorde han. När vi kom till Danmark öppnade han upp lastbilen och sa att vi kunde gå. Jag hade en kompis som var duktig på engelska, så han köpte biljetter till Malmö och sedan kom vi dit. Jag hade inte pengar kvar att ta mig till Norge. 

 En jättebefrielse

I stället blev det Södra Vi. Efter tre månader fick han permanent uppehållstillstånd i Sverige och idag bor han i en lägenhet i Vimmerby. 

– Jag var ett år i Södra Vi innan jag flyttade till egen lägenhet. På den tiden gick det snabbt att få uppehållstillstånd, jag fick efter tre månader. Det var en jättebefrielse. Nuförtiden är det svårt, många måste vänta länge. 

Är du glad att du kom så pass tidigt?

– Ja, det är jag. Jag kom under en bra tid, det var innan flyktingströmmarna blivit så stora som nu.

Har du mycket kontakt med de andra som var i Södra Vi?

– Ja, med de som är kvar i Vimmerby. 

Abbas säger att han känner sig rotad i Vimmerby. Det finns inga planer på att flytta. 

– Nej, jag vill inte till någon större stad. Det är bra här.

Träffar ni de som precis kommit hit ofta?

– Inte jag, men jag vet att några andra gör det. Jag tror att det kan vara väldigt bra, att ge dem stöd och viktig information. Att hjälpa dem helt enkelt. 

 Jobbat på bondgård

Han tar en klunk av sin cappucino och skrattar igen. Det är ett lättsamt samtal, trots att det vi berör är jobbigt och svårt.

– Min fru har avklarat SFI:n och ska börja med grundläggande på Komvux. 

Hur går det för din del då?

– Jag läser på Komvux nu. Jag gick elprogrammet på gymnasiet, men klarade inte allt, så jag har lite kvar att läsa upp. Men jag vill bli elektriker. 

Du vill inte bli bonde som dina föräldrar?

– Haha, nej. Men jag har faktiskt sommarjobbat på en bondgård under två somrar. Jag fick mjöka kor och allting. Pengarna jag tjänade skickade jag tillbaka till min morbrors fru för att betala av resan. 

Hur ser du på flyktingkatastrofen? Vad behöver Europa göra?

– Jag tror att reglerna behöver ändras. Idag måste människor ta sig till Europa för att kunna få asyl, men det borde gå att söka asyl där nere. Då skulle inte så många människor kunna dö under flykten. 

 Troende muslim

Abbas är muslim och troende. 

Vad betyder religionen för dig?

– Den betyder mycket. Jag följer den så gott jag kan. 

Är det svårt att vara muslim i Sverige?

– Nej, det tycker jag inte. Jag har inte upplevt det. 

 "Känner mig svensk"

Vem är egentligen svensk? Jimmie Åkessons högra hand, Mattias Karlsson, hävdade i mitten av 2000-talet att Zlatan Ibrahimovic, Sveriges lagkapten i fotboll och född i Malmö 1981, inte är svensk. 

– Jag är svensk. Jag känner mig som en svensk och det här är mitt land. Så känner jag. Jag önskar att jag hade varit född här från början, säger Abbas Mohammadi. 

Vad har du för framtidsdrömmar?

– Först och främst vill jag fixa med examen och sedan få ett elektrikerjobb och kunna ta hand om min familj på ett bra sätt.