Få saker är svårare att hantera än traumatiska händelser mellan barn. I synnerhet när det gäller skolans värld.
Av oss politiker krävs det ett särskilt ansvar, dels att se till att skolans personal har rätt förutsättningar för att agera rätt när svåra händelser inträffar.
Dels att i offentligheten hålla oss till sak och varken förstora eller förminska enskilda händelser.
Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att en erfaren kristdemokratisk politiker, som Gudrun Brunegård, så ogenerat skulle försöka ta politiska poänger på en enskild händelse mellan två barn.
En händelse som för de inblandade eleverna är djupt olycklig, tragisk och traumatisk.
Någon ödmjukhet i att Gudrun Brunegård faktiskt inte kan veta vad som har hänt visar hon inte. Att händelsen fortfarande inte är utredd eller klarlagd bryr hon sig inte heller om. Hon vill bara peka ut syndabockar.
Med något hon "tagit del av i media" som argument slår hon hårt både mot skolans ledning, enskilda pedagoger och oss politiker i Barn- och utbildningsnämnden.
"Absurt och omdömeslöst"
Att Gudrun Brunegård attackerar sina politiska meningsmotståndare må vara hänt, men att hon som politiker, med bara rykten och skriverier som grund, dömer ut enskilda pedagoger och skolledning är absurt. Och att hon dessutom sätter sig till doms över själva sakfrågan är omdömeslöst. Genom sitt tonläge öppnar hon också dörren för en rad kommentarer på sociala medier, som inte heller tar hänsyn till händelsens juridiska och sociala aspekter.
Ansvaret för att rutiner inte finns eller följs faller tungt på skolledningen och förvaltningen hävdar Brunegård, men utan att veta vilka rutiner som faktiskt finns. Ytterst tycker hon att det är mitt ansvar som ordförande i Barn- och utbildningsnämnden att försäkra mig om att rutiner för särskilda händelser finns.
Jag kan lugna Brunegård. Det finns självklart rutiner, ett nära samarbete med elevhälsan och socialförvaltningen, handlingsplan mot hot och våld, ett väl fungerande likabehandlingsteam, även om varje fall förstås är unikt. Men det är naivt att tro att svåra traumatiska händelser inte kan ske, trots rutinerna, eller att misstag inte kan ske i handläggning av enskilda ärenden.
Självklart kommer vi att noga analysera och utvärdera hur just den här händelsen hanterades och se över hur vi fortsatt kan stärka våra medarbetare och vässa våra rutiner.
Men någon plakatpolitik med två barn som slagträ kommer vi inte att ägna oss åt.
Lis Astrid Andersson
Ordförande i Barn- och utbildningsnämnden