Den blivande civilingenjören Mathilda Sjöström, med ett år kvar av sina studier på Linköpings Universitet, kan se tillbaka på en sommar som överträffar allt annat.
Hon har varit med om ett äventyr på ranchen Wild Horse Rescue Center i Webster, Florida som är få förunnat att lägga i minnesbanken.
– Den ägs av Diana Delano och alla som jobbar där gör det helt ideellt i rollen som volontärer för att man vill hjälpa till och få en förbättring, berättar Mathilda Sjöström.
Förstörda och traumatiserade
På ranchen finns ett 50-tal hästar, som befinner sig på olika nivåer. Från de volontärerna jobbat med tidigare, men som är för förstörda eller traumatiserade för att de ska vara säkra att jobba vidare med.
– På gården finns också de som är lite mer vilda som vi känner är mottagliga och har utvecklingspotential, som vi lär allt ifrån att ha på sig en grimma till att bli inridna, så finns det ridhästar som redan är fullt tränade och som vi kan rida på.
Förverkligat en barndomsdröm
Det är en barndomsdröm som förverkligats. Ända sedan Mathilda var i tioårsåldern har hon känt att det skulle vara en häftig grej att få uppleva, att åka till USA och jobba med hästar.
– Jag har alltid hållit på med hästar och blev inspirerad av westernridning, mest för att den hästen jag var skötare på och fodervärd åt hade en westernsadel. Det var i princip så det började.
Men, hon har också ett tydligt minne av filmen ”Flicka”, som hon tror varenda hästmänniska i världen sett. Den har varit en stor inspirationskälla sedan hon var tio-tolv år.
– Den utspelar sig i Wyoming i USA och handlar om en vildhäst som blir en tamhäst, säger Mathilda.
Så nära hennes eget äventyr man kan komma med andra ord.
Kände sig skoltrött
I början av 2020 satt Mathilda och en barndomskompis hemma och pratade, hon minns att hon kände sig skoltrött. Då väckte vännen tanken, som växte sig starkare.
– Hon sa ”varför gör du inte den grejen som du pratat om så länge”. Vi Googlade runt och hittade det här stället.
Planen var att göra ett studieuppehåll samma höst, men så kom coronapandemin, så det var först nu i somras det kändes okej att åka iväg och förverkliga drömmen.
Vilda mustanger
På gården finns huvudsakligen mustanger som är vildhästar, men också några engelska fullblod, som inte är vildhästar men på något sätt hamnat här för att ägaren inte kan ta hand om dem, eller att de blivit misskötta.
– Syftet är att rehabilitera vildhästar, som finns i vissa delstater i USA. De lever fritt och det är egentligen inget problem, utan problemet ligger i att marken ägs av en myndighet som inte tjänar några pengar på vildhästarna, berättar Mathilda Sjöström och fortsätter:
– De samlar in hästarna, så markerna kan hyras ut till bönder med nötkreatur. De åker runt med helikopter, vallar in hästarna i fållor, vaccinerar och brännmärker dem på löpande band, så går hästarna ut på auktion för allmänheten.
”Kanske aldrig sett en människa”
Många som adopterar hästarna får en häst billigt, för kanske 25 dollar och tänker att det är en häst som vilken som.
– Vilket det inte är, de här hästarna är inte vana vid människor. De har kanske aldrig sett en människa i hela sitt liv, så mång gånger hamnar de här hästarna i fel händer. Antingen hos de som slår och missköter dem – eller hos människor som inte har kompetens nog, så de blir problemdjur.
Får en ny chans i livet
Det är sådana hästar som kan hamna hos Diana Delano på gården och då får en ny chans i livet.
– Hon har några egna hästar som hon behåller, men ambitionen är att om möjligt rehabilitera dem så att de kan bli ridhästar eller sällskapshästar och adopteras ut till bra hem. Med betoning på bra hem. Hon väljer ut människorna åt hästarna, istället för tvärt om som det är på myndighetens auktioner där vem som kan köpa en häst.
"Ser vad det gör med tillit"
Mathilda Sjöström kom hem i fredags. Vid sidan av studierna håller hon som bäst på att göra sin blogg färdig, som skildrar hennes tio veckor på ranchen följt av två och en halv veckor då hon reste runt ensam på östkusten, där hon förverkligat en tonårsdröm till – att lära sig surfa.
– Det var jättejobbigt att lämna gården, man kommer ju både människorna och djuren nära och skapar väldigt starka band. I synnerhet de hästar man jobbat lite mer med, som min ridhäst River och min projekthäst Daisy.
– Daisy blev förövrigt adopterad för två veckor sedan, så hon har fått sitt ”för-alltid-hem”. Det är jätteroligt. Och det känns kul att ha en del i det. När jag började jobba med henne var första steget bara att hon skulle låta mig komma fram till henne, så jag kunde sätta på henne en grimma. Till att hovslagaren kunde fixa alla hennes hovar min sista vecka, utan någon form av lugnande medel. Där ser man vad det gör med tillit.
Vad har det här gett dig som person?
– Jag skulle säga att jag är lite mer lugn och självsäker på något sätt. Jag vet att jag kan vara en person som gärna vill ha det lite uppstrukturerat, gärna med en tydlig plan. Men bara livsstilen att bo mitt ute i ingenstans och att man tar varje dag som den kommer, där saker kring djuren kan ändras hela tiden, har lärt mig att leva lite mer i nuet. Det låter klyschigt, men jag har blivit mer närvarande på något sätt.
– Men jag känner också en väldigt stor ödmjukhet. Vi vet ju inte vad alla de här hästarna varit med om, så man måste ha en öppen inställning, lyssna in och ha tålamodet. Man är snabbt tillbaka på ruta ett igen, om man skyndar fram eller tappar tålamodet lite över att det tar lång tid. Så det tar jag med mig, att gå in med öppenhet och ödmjukhet.
Uppmuntra andra att våga
Nu vill hon inspirera andra till att våga drömma, ha sina mål och förverkliga dem.
– Har man en dröm, gå inte och vänta med risken att ångra sig, utan ta tag i det och få det gjort så du upplever det du vill göra.
– Det här med hästarna har jag velat göra sedan jag var liten, och surfingen är en dröm från gymnasiet, så det är aldrig för sent att uppfylla. Nu är jag 25 år, pluggar på universitetet, men man ska inte tänka att man inte kan ta en paus och att man inte kan åka iväg själv. Visst, tillägger hon, det har varit en utmaning, men har man rätt stöd och vågar kan man fullfölja sina drömmar på egen hand.
Kommer du att åka tillbaka till ranchen någon gång i framtiden?
– Jag vill definitivt åka tillbaka, det handlar inte om ”om”, utan ”när”. Jag har ett år kvar på min utbildning, så just nu är det fokus på att bli klar med skolan, men jag trivdes så himla bra på ranchen så om något år kan jag tänka mig att åka tillbaka.