Linda Nilsson skriver om din vän och svägerska Rawan Elharake.
Foto: Privat
Under hösten jobbade Rawan hela veckorna i förskolan, men när hon slutade samt på helger orkade hon inget annat än att sova. Vi förstod att något var fel men de hade inte hittat något. En dag får jag ett samtal på jobbet om att hennes ådror på halsen svullnat upp och det blir en akutfärd upp till Västervik.
Där konstaterar dom att hon har blodcancer samt en tumör stor som en mans näve i bröstkorgen. Vid nyår görs en stor operation och hon har 50 % chans att överleva den. Hon klarar av operationen. Efter det väntar 6 månader av de starkaste cellgifter de har, i 12 omgångar sprutar de in gift i hennes kropp som ska ta kål på cancern. Jag har aldrig sett en människa vara så sjuk och må så jävla dåligt. Men med stöttning av Mody och familj klarar hon ut helvetet.
2012 föds hennes första son, en mirakelbebis då hon egentligen skulle varit steril av cellgifterna. När han är 6 månader misstänker dom att hon fått ett återfall och gör en ny operation. Turligt nog är det inte cancern som kommit tillbaka men under operationen skadas hennes luftstrupe som gör att hon endast har 50 % kvar av sin andningsförmåga. Hennes kropp är även svårt skadad efter alla behandlingar hon gått igenom. Men hon ger inte upp.
Hon börjar jobba på förskolan igen när hennes mammaledighet är slut. 2014 blir hon gravid med sin andra son. Hon har en besvärlig graviditet, men kämpar på att jobba fullt ändå. I vecka 23 startar förlossningen, hennes son föds 4 månader för tidigt. Han får hjärnblödningar, lungorna kollapsar. Hon är inlagd med barnet i Linköping och dagligen håller han på att förlora livet.
Hon vakar över sin bebis, dag som natt i FYRA MÅNADER på sjukhus. Sover inte, är ständigt i en mardröm att hennes lilla barn ska dö.
*
Efter 5 månader får de komma hem. Då börjar kroppen säga ifrån på Rawan. Hon får svåra smärtor i hela kroppen. Ramlar, klarar inte av att gå. Jag kör henne upp till sjukhuset flera gånger men de hittar inget fel. Till slut inser jag att det måste vara total utmattning. Kör henne till sjukhuset igen och där får vi svaret: kroppen är totalt utbränd både fysiskt och psykiskt.
Det visar sig bli år av att åka till och från sjukhuset, inlagd i långa perioder, mycket mediciner, ECT-behandlingar. Det enda ljuset i hennes liv var när hon skulle träffa barnen. Kroppen var slut, och psyket var slut. Men hon kämpade och gjorde allt i sin makt för att tillbringa de dagar hon mådde lite bättre med sina söner.
*
För två månader sedan fick hon en ny handläggare för sitt försörjningsstöd. Denna person har påstått att hon är gift hemligt eller har sambo då det finns kläder i lägenheten som tillhör män. Kläderna är hennes bröders, för de har vakat hos henne och tagit hand om henne när hon varit som sjukast. Nu får hon inga pengar till mat, medicin eller hyra. Då socialen säger att hennes "män" får betala hyran åt henne.
Hur är det rimligt att komma med sådana påståenden när vi alla runt omkring försöker styrka att vi varit henne behjälpliga när vården inte funnits där?
Hur många helveten ska en person klara av att stå ut med under sin livstid? Det finns journaler på allt, läkare och sköterskor har försökt intyga att hon är sjuk och alla runt omkring vet att hon inte har någon man i sitt liv.
Ska min vän bli utan bostad, gå utan mat och kläder? Samt utsättas för psykiskt tortyr, för att myndigheterna väljer att skapa en illusion av något som inte är sant? Mitt hjärta går sönder. Alla runt omkring går sönder. Men den som är trasig är min älskade Rawan. Om ni läst detta så kan jag svära på att många av oss inte rest oss efter första slaget. Jag hade inte orkat. Vem fan orkar sånt här? INGEN. Och då sviker samhället. Fy fan för det här samhället.
Linda Nilsson
Fotnot: I den här artikeln kan du läsa mer om Rawans situation. Kommunen vill inte kommentera det enskilda fallet.