Väl medveten om att jag numera sitter på avstånd, och definitivt inte har hela bilden klar för mig, så är det ändå någonting som skaver i de pågående resonemangen om nedskärningarna på kulturskolan i Vimmerby.
Uppenbarligen har besparingspaniken fått resonemangen att gå i baklås.
Det som ansvariga politiker alldeles nyss pekade ut som en central strategiskt viktig framgångsfaktor för Vimmerby – nämligen kultur! – är plötsligt exakt det som de nu vill skära ner på.
Det är fullt möjligt att det verkligen inte finns några andra vedträn än stråkar, basfioler och klarinetter att elda upp i Vimmerbys kulturboa och jag vill inte lägga sur lök på en redan hårt grillad lax.
Men.
Jag förstår faktiskt inte varför en hoper tjänstemän (inkluderat mig själv när jag tidigare jobbade i kommunens tjänst) och fritidspolitiker de senaste åren har ägnat dyrbara arbetstimmar åt att formulera en offensiv kulturplan och en turismstrategi – om planerna sen inte betyder någonting i prioriteringarna.
Frågan måste ställas om ansvariga politiker och tjänstemän, trots alla möten och diskussioner vi haft genom åren, faktiskt saknar en insikt om vad kultur egentligen är och till vilken nytta den egentligen finns.
Uppenbarligen ses kultur fortfarande bara som en av många likvärdiga fritidsverksamheter, vars huvudsakliga syfte är att hålla barn och ungdomar borta från gatuslagsmål och droger.
Det är att förminska kulturens betydelse.
Om politiker och tjänstemän har en så enkel kultursyn, ja, då blir ensemblespel i orkester likställt med att mecka med motorer eller att ta ridlektioner. Något man kan ha eller mista.
Och kommunen behöver då inte satsa på att utbilda unga gitarrister och körsångare, lika lite som kommunen behöver utbilda unga bågskyttar eller bowlare.
Men då har man faktiskt inte insett att kultur är något mycket mer än en fritidsaktivitet.
*
Kultur är i grunden människans sätt att uttrycka sig tillsammans med sina medmänniskor.
Kultur – till exempel musikundervisning – innebär en livsviktig kunskapsöverföring från generation till generation, över geografiska gränser och århundraden. Denna kedja av färdigheter och uttryckmedel får inte brytas.
Tänk på det hissnande i att en ung människa i Vimmerby idag kan spela och göra sin tolkning av musik som en annan människa (vi kan kalla honom Bach) komponerade för åtskilliga hundra år sedan – eller som en ung amerikan komponerade i förrgår!
Det är genom kultur - musik, konst, teater, dans, litteratur, film etc - som vi formulerar våra känslor, tankar och åsikter. Det är genom kultur vi lär oss om andra människor i dåtid och nutid. Vi delar upplevelser och får insikter. Vi växer.
Börjar samhället kapa i de förhållandevis små resurser vi lägger på att ge barn och unga förutsättningar för att föra vårt gemensamma kulturav vidare, ja, då skär vi i vår egen mentala kroppspulsåder.
När Jakob Karlsson i sin krönika i Dagens Vimmerby ställer den omöjliga och inte så lite populistiska frågan: ”Är det viktigare för samhället att kidsen lär sig spela gitarr än fotboll?” så är mitt svar faktiskt – ja!
Den simplaste dansbandslåt kan ge människor ett nytt perspektiv på livet, men det är mer sällan som en bandymatch gör det.
Fast motsättningen mellan idrott och kultur är egentligen falsk. Sett till den enskilde är givetvis alla kultur- och idrottsaktiviteter som skapar mervärde för individen av godo.
*
Jakob Karlsson påstår i samma krönika att ungdomsidrotten ”inte finansieras av skattepengar, utan av ideella arbetstimmar”.
Det är nog sant. Nästan. Eller kanske inte. För nog trillar en och annan skattekrona även ner på idrotten?
Och vad blir egentligen slutsatsen av hans påstående, om det hade varit sant?
Att kulturen ska sluta gnälla och istället börja jobba ideellt?
I så fall vill jag stillsamt påpeka att även föräldrar och ledare inom kultursektorn redan skjutsar, hartsar, köper trumset och fioler, tvättar drillkläder, samlar pengar, fixar konserter, åker med på läger och ligger i för sina barn.
Idrotten har sannerligen inte monopol på ideellt ungdomsarbete.
Jag, och många med mig, är för övrigt en rackare på att tvätta fotbollströjor och bära vattenflaskor om det kniper; ja, en tid har jag till och med tränat ett ungt fotbollslag.
Men jag kommer aldrig att kunna lära nån att spela trummor eller leda en kammarorkester med ungdomar.
Till det krävs specialister, dvs högskoleutbildade musikpedagoger, och individuell undervisning i särskilda lokaler.
Så om vi ska hålla på och jämföra idrott med kultur – vilket vi inte borde göra, för det ska förstås finnas gott om plats för båda – så måste alla som diskuterar saken försöka förstå den grundläggande skillnaden i inlärningsprocesserna mellan exempelvis längdhopp och tvärflöjt.
Och också förstå de olika roller som kultur respektive idrott i förlängningen har i ett större, samhälleligt perspektiv.
*
I Vimmerbys kulturplan och turismstrategi nämns kultur som en av de viktigaste – och unika – framgångsfaktorerna för Vimmerby.
Tror politikerna i fullmäktige på sina egna strategier, och är de beredda att arbeta långsiktigt för dem?
I så fall ska de rimligen inte skära just där strategin har sitt ankarfäste, utan snarare än en gång se över fördelningen av sparbeting mellan förvaltningarna, alternativt hitta en ökad finansiering. Kan kulturverksamheten i kommunen drivas på ett effektivare sätt? Kan man återigen se över lokalkostnader, hitta sponsring, effektivisera administrationen, hitta samverkanspartners och externfinansierade projekt? Det måste till en proaktivitet och öppna diskussioner, parallellt med en kostnadsöversyn.
Det är förvisso lätt att sitta på läktaren, som jag gör nu, och bua åt politiska förslag. Men min känsla är ändå att politiken nu ensidigt jagar kostnader, men glömmer att jaga tillväxt. Jag tror man måste göra båda sakerna samtidigt.
I synnerhet i kristider.
Och, som det står i alla kulturplaner: kultur leder till tillväxt!
I synnerhet i Vimmerby.
Vilket redan torde vara bevisat många gånger om.
Kjell Åke Hansson
Vimmerby