Symptomen sades likna en förkylning eller influensa och beskrevs som svår att upptäcka innan man hunnit föra den vidare. Snart började fler och fler länder ängsligt ställa sig samma frågor, "Hur pass farligt är corona? Hur många kommer drabbas av det och hur kan vi stoppa det?"
*
Memes och tiktoks började florera i Sverige och andra delar av väst-världen. Man skojade om coronan och att kineser fått det genom att äta råttor och fladdermöss.
Humor har alltid varit viktigt för att avdramatisera allvarliga händelser och debatter, men även farligt om det till slut blir svårt att skilja på memes och verklighet.
Plötsligt spred sig coronan genom Asien och in till Europa. Viruset slog hårt mot en rad länder på vägen, där ibland Italien. Sakta men säkert kom det så nära oss att det blev svårt att ta in. Oftast blir Afrika, mellanöstern och delar av Asien drabbade av allvarliga katastrofer i olika former. Sånt vi hör om i massmedia men har svårt att förstå eftersom det alltid är så långt från våran verklighet.
*
Trots att flyg, färjor samt export och import började ställas in och stängas ner var det fortfarande svårt för oss svenska medborgare att se allvaret i hur nära det nu faktiskt var just oss och vårat land.
Till och med när de första fallen i Sverige bekräftades hade vi svårt att förstå att det skulle sprida sig till just våra städer, våra vänner och våra familjemedlemmar.
Ska inte staten skydda oss från allt sånthär? Vi svenskar ska väl inte behöva bli drabbade? Sverige är väl ett tryggt land?
På kort tid blev vår förnekade rädsla ett faktum. Smittan spred sig genom Sverige och myndigheter gick ut med informationen att man har svårt att kartlägga vart och i vilken utsträckning viruset har spridit sig. Vid torrhosta, halsont eller ont i lungorna uppmanades man ringa 1177, då det kunde vara tidiga symptom på corona. Myndigheter gick ut med direktiv och vägledning om hur vi på olika sätt kunde minimera smittspridningen. Plötsligt skulle vi snabbt tvingas anpassa oss på alla möjliga sätt för att hjälpa till att bidra på sätt som kunde gå ut över ekonomi, utbildning och nöje.
*
När senast tvingades vi som folk sammarbeta och ta ansvar för att skydda varandra i den här utsträckningen? När senast blev vi tvungna att frivilligt göra sånahär uppoffringar?
Jag minns inte och allting hände så fort att jag och säkert även många andra knappt hunnit landa i vad som faktiskt sker, just nu.
Gymnasieelever studerar på distans via videochatt. Idrottsevenemang ställs in. Företag som är beroende av export och import tvingas anpassa sig snabbt, samtidigt som de precis som skolor gör allt för att preventera spridningen. Rutiner som att tvätta händerna noggrannare och mer regelbundet, att inte skaka hand och att inte klia sig i ansiktet anammas. Alla som känner sig förkylda uppmanas stanna hemma. Sjukvården tvingas omprioritera. Resturanger och caféer stänger. Färre och färre personer vistas utomhus. Detaljhandelsföretag och matvarohus tvingas omprioritera och fokusera på inköp och försäljning av handsprit, tvål och andra produkter som man vet kommer vara viktiga och gå åt.
*
Föräldrar, barn och ungdommar väntar tålmodigt på nästa beslut gällande dagis, fritids, förskolor, grundskolor och gymnasier.
Vi väntar alla på nya direktiv och riktlinjer från riksdags-, landstings-, och kommunal nivå kring hur vi kan fortsätta preventera smittspridningen och hur dessa åtgärder på olika sätt kommer påvärka oss.
Människor delar nyheter via sociala medier så alla så snabbt som möjligt nås av informationen. Pensionärer, diabetiker och andra riskgrupper väntar på mer information och kunskap om hur de kan skydda sig och hur farligt det är för just dem, samtidigt som resterande befolkning väntar på mer information om hur vi kan skydda dem.
*
Allt detta har skett, helt utan att regeringen gått ut med nya lagar eller regler.
Mitt bland besvikelsen över de människor som hamstrar från affärer, frustrationer över olika åtgärders konsekvenser, de överbelastade sjukhusen samt rädslan vi känner att våra nära och kära kommer drabbas, har folket tagit ansvar medans regering och myndigheter behövt tid. Inte för att vi nödvändigtvis blivit tvingade, utan för att något gjort att den stora majoriteten av det svenska folket vill lösa denna kris tillsammans.
Det är kollegan från ditt skift, klasskompisen på andra sidan klassrummet, hon i kassan på ica som nu bär plasthandskar, han som stängde sin klädaffär i stan, hon som brukar träna din dotters innebandylag men nu skickat ut övningar att göra hemma, han med många följare på instagram som uppmanat sina följare att göra så mycket de kan för att minimera smittrisken, den lokala journalisten som brukar skriva om lokalfotboll och kommunal politik, men nu uppdaterar sin kommun med fakta och kunskap om covid-19.
Det är de och även du, som ådstakommit allt detta. Alla vi, den stora majoriteten av den svenska befolkningen som enade tillsammans tagit ansvar, gjort uppoffringar och hjälpts åt!
*
Allt för ofta har jag skämts för hur vi människor har normaliserat normer och beteenden där vi prioriterar pengar, status och framgång före sympati, respekt och medmänsklighet. Men nu är det vi som tar ansvar, inte bara politiker och tjänstemän i kostym eller bilarna med blåljus, utan det svenska folket! Det är vi som gör skillnad och vi som tar kampen mot covid-19!
Vi står tillsammans, enade och starka, mot ett virus vi vet är dödligt för många av oss och ännu inte vet om vi kan bota. Trots att allt kom så plötsligt och trots att vi är ovana vid denhär typen av kriser, så har vi samlats som ett folk och en nation!
Plötsligt känner jag mig stolt över att vara människa, stolt över att vara från min stad och framförallt, stolt över att vara svensk.
Anonym Vimmerbybo