Kroppen behöver inte många sekunders okontrollerad frånvaro av ens barn för att hjärtat ska börja slå snabbare och hjärnan helt skifta fokus. Var är hen? Hur långt har hen kunnat hinna? Har hen slagit sig? Kan någon ha gjort något mot hen?
Och så plötsligt dyker hen upp, från ingenstans eller från pastahyllan eller från studsmattan på Kalles Lek & Lattjo.
Lugnet.
Det är i de oundvikliga obevakade ögonblicken som katastrofen gömmer sig. Nästan alltid händer förstås ingenting, nästan alltid går det bra – men vetskapen om en annan möjlig utgång räcker för varje förälder.
*
På en förskola i Frödinge inträffade katastrofen i tisdags. Ett barn försvann och hittades flera kilometer därifrån. Något som givetvis inte får hända, något som förstås inte kan ursäktas på något sätt, något som egentligen inte borde kunna hända.
Men det hände. I de obevakade ögonblicken hände det.
Som många andra blev jag chockad och skakad över pushnotisen – men ännu mer chockad blev jag när jag förstod att händelsen inträffat dagen innan. Här har i stort sett det allvarligaste som kan hända på en förskola hänt – varför sa ingen något på ett dygn?
*
Om vi börjar med polisen. Som alla redaktioner följer vi polisens händelsenotiser dag som natt. Varför informerade de inte om att ett barn kidnappats från en förskola? Varför gick de inte ut med upplysningar om att en man i en röd bil fört bort barnet? Varför bad man om tips först över ett dygn senare?
Och så förskolan då, kommunen. Okej att man avvaktade medialt – vi har ju som bekant en kommun som räds minsta fläck på den inbillat vackra fasaden – men att man inte sa något till de andra föräldrarna? Hur kunde det ske? Vad krävs för att vårdnadshavare ska informeras skyndsamt? En brand? En bomb? En knivattack?
*
Att vara ärlig och snabb med egna tillkortakommanden lindrar redan uppstådda förtroendeskador. Att köra huvudet i sanden i ett dygn fördubblar haveriet.
Nu ser vi kommentarer med föräldrar som håller sina barn hemma – de känner sig helt enkelt inte trygga med att lämna bort det absolut viktigaste de har i kommunens händer.
Det är sorgligt att det är fullt förståeligt.