Jag har alltid varit en fena på matte. Vet inte om det passar så bra med min image, som skrivande, kreativ och teaterintresserad flum-tjej, men så är det. Mitt bästa skryt är att jag fick alla rätt på Matte C-provet. Derivatan var min peak, jag fattade ALLT med derivatan. Min mattelärare tyckte jag borde plugga vidare inom matte, men för mig var det inte ett alternativ. Jag brann inte för matten, det var bara lektioner, jag gjorde det man skulle. Räknade ut enligt mallen. Skrev svaret på rätt rad.
Jag tror jag tog mig igenom hela grundskolan, och hela gymnasiet, utan att en enda gång tänka ”Vad roligt det är att lära mig något nytt!”. Jag bara… räknade. Eller läste. Eller skrev. Gjorde det som förväntades av mig. Fullföljde min skolplikt. Inget mer med det.
Sedan dess har jag lagt matten på hyllan. Den var ju så ospännande, så rakt på. Den är bara kvar just som skryt. ”Alla rätt på Matte C-provet”-skrytet. Jag gör annat numera. Skriver, är förälder, spelar lite på gitarren, jobbar förstås. Bjuder in till en middag, styr upp hämtning och lämningstider, planerar julfiranden så att alla ska få träffa alla, tvättar och hänger upp kläder, tröstar barn, medlar, försöker vara till lags, oroar mig för huruvida den personen är besviken på mig och den personen är arg. Jag pejlar läget, jag tolkar, jag känner av och jag roddar. Ni vet. LIVET.
*
Och så halkar jag in på en programmeringstutorial på internet efter att jag hittat en programmeringsapp till mitt barn. Sitter bara en liten stund, gör de där uppgifterna. Löser det. Och det väcker någonting i mig. En längtan efter Lisa och Pelle.
Lisa och Pelle?
Ja! Lisa och Pelle som i ”Lisa har tolv äpplen och Pelle har fyra. Hur många äpplen behöver Lisa ge till Pelle för att de ska få lika många?”
DEN PELLE OCH DEN LISA!
Så konkret och befriande. Så tydligt. När allt i livet är ”å ena sidan å andra sidan” känns plötsligt matteuppgifterna från skolan som en utopi. Och! När en uppgift är gjord är den klar, den kommer inte tillbaks! Den är inte som smulorna på köksbordet. De som man torkat av hundramiljoner gånger och ändå kommer de tillbaks VARJE MORGON. Eller som tvätten som förökar sig, eller som hämtnings- och lämningstiderna som återkommer eller som sommarlovslapparna som ska fyllas i, eller som sociala situationer. Skamkänslan som liksom ligger kvar och gottar sig efter osäkerheten när man till exempel fällt en, vad det skulle visa sig vara, opassande kommentar under middagsbjudningen. Sociala situationer har inget facit och inga raka linjer.
Facit och raka linjer finns det däremot i matteuppgifter. De är så ospännande, så rakt på rakt på, när resten av livet ser ut som en Jackson Pollock-målning i orkan. Tänk att man skulle sitta här och längta efter ”Om bilen startar i Ödeshög och kör i 90 km/h, när är den då framme i Kiruna?”. Det trodde man inte när man var 15.