Jag slår på TV:n, och slungas tillbaka i tiden. För det där ”bröla som en ko”-ljudet strömmar ut ur högtalarna och landar rakt in i mig, svischar nedför min ryggrad. Ja, ni vet, bröla som en ko. När det ska födas barn. Ljudet. Som inte alls är en ko, utan en kvinna på toppen av ett berg, eller i stormens öga, eller inlåst i ett fängelse, eller i paradisets trädgård. Alla har sin sanning, och jag kastas tillbaka till min.
För precis som med alla andra livs-upplevelser kan jag bara tala för mina. Och det där ljudet får mig att plötsligt ömma för mig själv och det jag var med om. Jag vill liksom ta hand om mig själv, badda min panna med våt, kall handduk och viska vackra ord i örat på den jag var. Det är tre och ett halvt år sedan men det känns som en annan värld. Jag kastas tillbaks i tiden, och minns hur jag klättrade upp på den där förlossningspallen, hur det kändes som att ta mig upp på Mount Everest. När jag hör den födande kvinnan på TV, i programmet ”Barnmorskorna”, minns jag plötsligt precis. Minns hur jag var fången i min kropp, och det fanns ingen väg ut. Bara framåt.
*
En nybliven pappa i programmet säger till sin sambo, som födde deras barn några dagar tidigare, att ”Vi pratade om det, jag och en kompis, att vi hade aldrig hade kunnat göra det. Jag hade aldrig klarat det, inte en chans”.
Det är tänkt som en komplimang, men jag blir provocerad. För DET ÄR JU DET SOM ÄR SJÄLVA GREJEN! Att det inte spelar någon roll om man klarar det eller inte. Man måste klara det – enda vägen ut är att göra det. Alternativet finns inte. En värk till. En värk till. Att komma fram till den mentala väggen med skylten ”hit men inte längre”. Men man måste längre. Det finns inget annat. Minns så väl när den insikten slog ned i mig som blixten. Jag sa till barnmorskorna ”Nu vill jag inte mer” och en av dem sa ”Vad vill du att vi ska göra då?” och plötsligt förstod jag. Det spelar ingen roll. Det måste gå. Bara framåt.
*
Jag säger till min kille i TV-soffan att jag känner mig säker nu; inga fler barn. För det där gör jag inte igen. Nej.
Och så föds bebisen på TV:n. Första andetaget, första skriket. ”Vad fan HÄNDE nyss?!” Den känslan, när man är helt omtumlad och inser att det gick. Att berget är bestiget. Att stormen har mojnat. Okej, kanske att jag kan tänka mig att göra det igen ändå. Det läskiga, det mäktiga. Det oförklarliga.
Framförallt tänker jag, att det är märkligt att jag, på den här sidan upplevelsen, kan känna osäkerhet i livet. Märkligt att jag någonsin tvekar på mig själv, efter att ha bestigit berget och flyttat gränserna. Märkligt att jag inte blir uppassad dagarna i ända av kungahuset och regeringen.
För jag gjorde det. Tänk att jag gjorde det.