Jag går på högstadiet. Har stringtrosor, eyeliner och uppsatt hår. Portabel cd-spelare och bra betyg. Hjärtat utanpå, osäkerheten inuti. Det har vi alla.
Det är mörkt ute och vi ska ha filmkväll. Jag, min tjejkompis och tre killar. Jag är kär i en av killarna och han är kär i mig, sägs det. Vi sitter i min kompis skinnsoffa och ska snart titta på Robin Hood: Prince of Thieves med Kevin Costner i huvudrollen. Soundtracket är ”(Everything I do) I do it for you” med Bryan Adams. Jag tycker det är världens bästa låt. På bordet står en chipsskål med Sour Cream and Union-chips. Jag tycker det är världens bästa chipssmak.
Det är sent på kvällen och min kompis har TV1000. Alla vet vad som visas på TV1000 efter midnatt, så innan min kompis hinner trycka på play snor en av killarna åt sig fjärrkontrollen och trycker på TV1000.
Jag fattar inte riktigt vad jag ser, det är en väldigt nära närbild av någonting jag aldrig sett så nära. Killarna skrattar och tittar på mig, de vill se min och min kompis reaktion, och när jag fattar vad det är rodnar jag och känner mig dum.
- Men lägg av! säger min kompis och rycker åt sig fjärrkontrollen, byter kanal och trycker på play. Sedan tittar vi på filmen. Marian ger Robin en lätt men innerlig kyss innan hon ger sig av i en träbåt.
*
På natten ska vi sova i min kompis föräldrars gäststuga. Jag är så kär att jag mår lite illa, och vi sover alla i ett rum. Det finns tre sängar. Jag och killen jag är kär i sover i samma. Han går i nian och har ett stort leende med vita tänder. Hans ögon är blåa och snälla. Det finns ingen värme i stugan och vi har kläderna på under täcket, men hans andedräkt tar sig ändå in under min hud. Vi sover bredvid varandra i den smala 90-sängen och det är trångt och fantastiskt.
Morgonen efter, innan de andra har vaknat, tar han min hand och för den ned mot hans kalsonger. Jag får panik, vet inte vad jag ska göra. Rycker instinktivt upp handen igen. Han försöker igen, jag drar tillbaks igen. Kanske viskar han ”men kom igen”, kanske vänder han sig om i sängen. Kanske ligger han bara kvar och ger upp.
Jag är stel och tyst. Känner ingenting. Vet inte om jag vill hålla handen där, eller om jag inte vill det, vet bara att jag inte får, inte kan. Att jag inte borde vilja, att det är äckligt om jag skulle vilja, att han kommer att berätta för sina kompisar om jag gör det.
*
Tio år senare är jag tio år äldre. Ligger under ett annat täcke, med en annan kille, och har samma känsla. Det är fumligt men vi är kära, och killen hintar lite otydligt om något han vill att jag ska göra, och jag tror att jag har lust att göra det också, tills lusten dödas av mitt inneboende tvivel. Min inneboende skam. Den som har flyttat in i mig för länge sedan och inrett en lägenhet i mitt innersta. Där den kan sitta och säga saker som:
- Det är äckligt att vilja göra sånt där.
- Tänk om han säger det till sina kompisar, det kommer han säkert att göra, och då kommer de att veta vad du har gjort.
- Sånt som du vill göra nu gör de i porrfilmer, det är äckligt med porr.
Lusten och skammen möts i någon slags boxningsring inuti mig. De har stora, tjocka handskar och tandskydd. Men skammen vinner alltid. Den har samlat på sig så många fintar, vapen, så många argument. Tekniken sitter, den står stark och stadig. Lusten är tunn och tanig och har inte en chans. Den slås blodig till marken.
*
Ytterligare tio år senare råkar jag tjuvlyssna till ett samtal mellan två killar och en tjej i tolvårsåldern. De pratar om porr. Killarnas röster är nyfikna, intresserade, fnissiga. I tjejens röst finns bara äckel. Av någon anledning har ordet fått helt olika laddning för de tre.
Jag undrar hur det låter när tjejen pratar med sina tjejkompisar om sex. Undrar om det redan vid starten av konversationen finns ett samförstånd i att vissa saker är äckliga, att man inte gillar sånt. Att snuskiga killar gillar sånt, men inte vi tjejer. Med undantag för hångel och missionären, det kan vara normalt, det kan vara okej, men att allt annat är äckligt. Undrar om det var som när jag var tolv.
*
Jag vet inte vem som delar ut biljetterna till den här sexuella världen, men att så många killar får biljetter till dörren markerad med ordet ”Nyfikenhet” och så många tjejer får biljetter till dörren markerad med ”Äckel” blir inte bra. Inte för någon.
För om tio år kommer den där tolvåringen förväntas känna sin egen lust, förväntas kunna få orgasm, förväntas veta vad hon gillar. Men då har lusten redan knockats gång på gång i boxningsringen. Slagits tyst av en massa tankar om rätt och fel, om vad som är äckligt, och om vem som kommer att berätta vad för vem.
Och lusten kommer att vara svår att väcka upp igen.
Inte omöjlig, men svår.