Den snurrar när hon snurrar, fylls av fartvinden och ser ut som en luftballong. Den är guldig och den glittrar och allt är kalas. Hon är två år och själaglad och den där guldklänningen hon snurrar i kostade tjugo kronor på loppis, vilket fynd. Vi klär på termobyxor och mössa och vinterskor också, för nu ska vi till förskolan.
När hon gått alla steg uppför trappan till hennes avdelning och när hon öppnat dörren och får syn på pedagogen får hon ett alldeles glädjesprakande välkomnande.
- Åh vilken tjusig tjej! Så tjusig tjej i klänning! Så söt man kan vara!
Jag tänker att ett så stort leende och en så positiv ton i rösten borde vi alla få till välkomnande varenda tidig morgon som vi masat oss upp till jobb och skola. Men det skaver också. ”Tjusig” skaver, ”söt” skaver. Och alla andra dagar, när hon inte haft klänning, har välkomnandet varit ett helt annat. Fortfarande ett leende, men inte DET leendet.
*
Nästa gång hon vill ha klänningen på sig hjälper jag till med dragkedjan och knapparna, men det sliter och drar inuti mig. Jag vet inte om det är så bra, känner att jag kanske borde lägga klänningen längst ned i byrålådan. Gömma undan den.
- Nej men nu får det väl ändå vara nog! skriker någon som läser detta.
- Någon måtta måste det vara, det är ju bara en klänning! Vad är det för fel på klänningen?
Och jag tänker att, det är inte klänningen det är fel på. Det är dig.
*
Det är inte klänningen som bemöter mitt barn olika beroende på vilka kläder hon har på sig. Det är inte klänningen som säger ”Åh vilken tjusig tjej! Så fin i klänning! En riktig tjej! En riktig prinsessa!” och menar väl, men tydligt förmedlar vad som är viktigt och vad som spelar roll för att få det där leendet och den där tonen i rösten. Det är inte klänningen som i bok efter bok efter bok inleder beskrivningen av de kvinnliga karaktärerna med hur vackra eller fula de är, hur tjocka eller smala de är, hur deras hår faller eller inte faller och hur deras ögon glittrar eller ej.
Det är inte heller klänningen som sedan kommer räkna kalorier, som kommer att stoppa fingrarna i halsen och syna varje fel i spegeln. Som kommer att stå på vågen när hon hade kunnat stå på barrikaderna eller på fotbollsplanen eller i plenisalen.
*
Precis på samma sätt är det inte fotbollen som skriker ”Kom igen grabbar! Var inga kärringar nu!” från sidan av planen. Det är inte heller fotbollen som ropar ”Du kör som en tjej!” (och menar att det är samma sak som ”du kör dåligt”), eller fotbollen som sitter tyst när någon i omklädningsrummet säger att tjejen i parallellklassen ”ser ut som en slampa”.
Det är inte fotbollen som kommer få färre kramar av de vuxna, som kommer hålla käften när det brustna hjärtat ligger söndertrasat i bröstet för att han aldrig lärt sig prata om känslor och för att han aldrig heller förväntats göra det eller blivit inbjuden till det. Det är inte fotbollen som kommer att ranka tjejer efter hur pass knullbara de är och det är inte fotbollen som kommer att befinna sig i en av de allra största riskgrupperna för att utsättas för eller utsätta andra för våld.
Det är inte klänningen, fotbollen, läppstiftet, actionfiguren, nagellacket eller plastbilen det är fel på.
Det är dig.
Mig. Oss. Vi.