Jag ställer cykeln intill tegelväggen och tar LP-skivorna med mig under armen. Det är två Elvis-plattor, någon med Ella Fitzgerald och en av The Bad Company. Jag har rensat hemma, och eftersom att vi numera har slängt ut spelaren kan jag inte motivera mig till att ha kvar mer än ett fåtal av plattorna.
De flesta skänker jag till second hand-butiken i kvarteret, men just dessa tänker jag att jag kanske kan få några kronor för, så jag bestämmer mig för att kolla med en av de där butikerna med ”SÄLJER KÖPER LP-SKIVOR”-skyltar.
Jag är lite nervös innan jag går in, de kan ju vara så himla dryga såna där snubbar (ja, oftast snubbar) som jobbar i coola LP-butiker. Det vet man ju. Att innan man ens tagit två steg in i butiken förvandlas jag till en osäker tjej i sjuan och snubb-personalen till en tuff kille i nian som himlar med ögonen om jag erkänner att jag inte vet vilka Radiohead är.
*
Nej, skärp dig nu, tänker jag. Det är klart att det inte alls behöver vara så. Snubben är säkert supertrevlig och jag ska ju bara göra dem en tjänst och fråga om de är intresserade av skivorna, jag tvingar dem inte att köpa. Jag ska bara fråga.
Så jag kliver in i butiken. Det osar coolhet lång väg och jag fipplar med mina LP-skivor under armen. Snubben bakom disken kliver rakt in i min fördom om honom så fort han möter min blick.
- Hej, jag skulle bara kolla om ni skulle vara intresserade av de här, säger jag.
- Va? Jaha, ja, jag kan väl kika på dom.
Han bläddrar igenom mina skivor, kollar kvaliteten på var och en av dem, att det inte är några repor, och mumlar utan ett uns av trevlighet i rösten:
- Jag ska se om vi har den här…
Han går iväg och bläddrar igenom skivorna under bokstaven B och kommer tillbaks till mig.
- Vi skulle kunna ta den här för en tjuga, men den är inte särskilt ovanlig egentligen. De andra kan du skänka till Stadsmissionen.
Han ger mig en tjuga utan leende, och jag går ut genom butiken med mina supervanliga och ospännnade LP-skivor och en känsla av att gå i sjuan igen.
*
Jag funderar över det där med fördomar. Om att vi dras med dem, och kommer att fortsätta dras med dem, som våra egna skuggor. Både våra egna fördomar om andra, och andras fördomar om oss. De kommer att vara där, de kommer att följa oss, och vi kommer att behöva förhålla oss till dem.
Jag tänker att jag tycker att snubbiga snubben i LP-affären borde vilja motarbeta min fördom om honom, för han vet ju säkert om att folks fördomar om snubbar i skivbutiker är att de ska vara just svåråtkomliga och dryga. Och jag undrar varför han går med på att kliva rakt in i mallen som jag har i mitt huvud.
*
Sen tänker jag Men vadå, han får väl vara precis hur han vill. Precis på samma sätt som att östermalmsbruden har rätt att ha botoxläppar, bonndrängen har rätt att låta lössnusen rinna, och radikalfeministen har rätt till hår under armarna.
Vi har rätt att bekräfta varenda fördom som finns om oss, om vi har lust till det, samtidigt som vi har skyldighet att möta varje ny människa som ett tomt blad. Jag vet inte på förhand hur en person är baserat på utseende, dialekt, yrke eller kön, och därför ska jag ge alla lika bemötande.
Det är svårt, men vi kan försöka, och nästa gång jag träffar en snubbe i en LP-butik måste jag ge honom en alldeles egen chans att visa vem han är. För även om jag mött hundra likadana snubbar i LP-butiker innan honom, så vet jag faktiskt ingenting om just den här.