Jag var barfota när vi var på väg ned till bryggan, och jag skymtade henne på håll. Hon hade nyligen blivit mormor till en liten pojke. Bara någon dag innan hade jag hittat deras handdukar nere på bryggan, de låg kvarglömda och slängda, som om de var lämnade i all hast. Jag hade vikt ihop dem och lagt dem under bänken.
- Hej hej, allt bra? frågade mina barns pappa med vår yngsta på axlarna, och kvinnan på bryggan svarade:
- Nej, det är inte bra. Det är inte alls bra.
Tiden stannade ett slag. Sedan började hon prata. Hennes mamma hade somnat in oväntat. De hade fått skynda från bryggan i Östergötland till ett sjukhus i Karlstad, men kommit försent. Såret var alldeles färskt, hon började gråta flera gånger under vårt samtal. Men hon sa att hon var glad att vi kommit, att det var precis vad hon behövde. Och hon simmade med vår sjuåring, som precis lärt sig simma, runt segelbåten som var förankrad i den gamla slitna bojen.
*
Tänk att det ofta är så, att när ett nytt liv kommer släcks ett annat. Som med mina barn. I december tjugohundrafjorton kom mitt första, och i oktober samma år hade jag förlorat min farbror. Min farbror med de stora händerna och de starka armarna. Han som bara föll ihop en tidig morgon.
Jag fick göra programbladet till begravningen. Från att läsa på hemsidor om vad som utvecklas vecka 34 hos en ofödd bebis, skiftade jag till att skriva låttitel och artist i worddokumentet till min farbrors begravning. “Inledningsmusik: Crocodile shoes, med Jimmy Nail”
Den slog emot mig som en kall vägg rakt in i bröstet den där dagen när vi tog de första stegen på altargången. Rösten. Introt. Musiken.
My crocodile shoes are crying too
For they know how much love I have for you
Fullsatt i kyrkan. Hans kista längst fram. Vi som gick in sist, genom gången, fram till de främsta raderna. Min pappa bredvid. Han som hade tagit dubbla lugnande den där dagen. Och så jag, i den svarta klänningen som framhävde min stora mage.
Ett liv slutar, ett annat börjar.
With your crocodile shoes, crocodile shoes.