Det var en tisdag jag träffade honom för sista gången. Han var trött, såg kraftlös ut. Men han log mot min bebis när hon övade sig på att gå i hans rum på äldreboendet. – Hej på dig du, sa han och nickade mot henne.
Några dagar senare orkade han inte längre. Han tog sitt sista andetag, och imorgon ska jag klä mig för hans begravning.
Det var någon som sa att det vid sådana tillfällen känns som om lite av ens barndom rycks ifrån en, och beskrivningen känns träffande. Som om barndomen vore en sockerkaka, och gång efter annan tappas en smula bort.
*
Jag vet inte ens särskilt mycket om honom, egentligen. Och inte han om mig. Men det är hos honom vi firat juldagen varje år, och påsken. Väntat på tomten och lekt med de gamla leksakerna i byrån i hallen. En jul minns jag att jag slog in ett ganska fult, grönt gosedjur till honom. Jag tyckte att det var en fantastiskt bra julklapp. Är osäker på om han höll med om det.
Vi läste om Tomtebobarnen när vi var där, och på väggen hängde två gitarrer han byggt själv. Jag frågade för några år sedan hur han gjorde.
– Vadå menar du?
– Ja, hur du tillverkade gitarrerna. Hur visste du hur du skulle göra?
– Nja, jag bara byggde dem.
Jag minns att han kunde en låt om en sol- och vårare också. Minns att han hade stora händer, och stora öron. Att han alltid hade samma frisyr.
Små minnen. Små smulor.
*
Min farfar.
Han simmade, han sjöng i kör, och började jobba när han var tretton. Det gröna gosedjuret jag gav honom hade han kvar, det fick sitta i den vita soffan bredvid gitarrerna. Hans röst var stark och tonsäker, och i byrån i hallen fanns en häst med tre ben, pistoler i plast och ett tåglok. Kanske användes de bara en gång om året, på julen när vi barnbarn kom på besök. Antagligen var det väl så. Men jag gillar tanken på att farfar själv smög ut i hallen ibland, och drog ut nedersta lådan. Plockade fram legot och klossarna. Jag kanske bestämmer mig för att det var så.
Imorgon ska jag klä mig för hans begravning, men smulorna tänker jag spara.
Jag tänker hålla dom hårt.